Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Hindjakten, en gammal folksägen i ny version, av Gunnar Hede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 HALLS BERÄTTELSER
— Ditt usla skogskritter, mumlade han,
medan han lade an så gott han kunde
i mörkret.
och gubben sade, när han
lyfte honom från marken:
— Nu tog vi allt själve
storfar, du Jon Andersson!
Dä va inte unlitt, att han
va så stärker i öga.
Räv-Björk tände en liten
lykta, som han hade i
fickan, och började flå
grävlinggalten. Kroppen
slängde han in under stenen, och
skinnet stoppade han i
väskan.
— Si så där ja, Jon
Andersson, nu knaller vi falle
hemåt då, sade han, när han
var färdig med sitt arbete.
En skulle kanske tatt vare
på fettet, men dä törs inge
mänske smörje stövla mä
olje ätter storfar, lade han till, när
de klevo iväg.
Egentligen skulle de gått till ett
annat gryt och fortsatt jakten, men
Björk hade mist lusten. Han
kunde inte glömma grävlingens ögon,
och han skyndade hemåt i rask fart.
Plötsligt stannade han och
mumlade överraskad:
— Ya i all väla nu då! Ha vi
blitt så gamle å dålige, Jon
Andersson, så vi inte hitter hem?
Björk såg sig omkring i mörkret,
som en smal nymåneskära gjorde
vad den kunde för att skingra, och
ju mer han lyckades orientera sig,
dess klarare insåg han, att han
gått vilse. Han hade kommit upp
på en liten höjd, och han skymtade
Roxen mellan trädstammarna på
rätt nära håll, då han istället bort
vara ett gott stycke från
sjöstranden vid det här laget.
— Kan du begripe, hur vi ha
kommit hit, Jon Andersson? sade
han till hunden. Denne gnällde
ängsligt och strök huvudet mot
husbondens ben, och när i detsamma
ett starkt jaktskall hördes från
bergshöjderna norrut, kröp han ihop
och tjöt i rädsla.
— Va ä dä mä däj, pojken min?
sade Björk och klappade hunden.
— Dä va unlitt, va kan dä där vare
för drev? fortsatte han.
Drevet kom närmare, och
Räv-Björk satte full fart snett ned mot
sjön för att se, vad det kunde vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
