Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Hindjakten, en gammal folksägen i ny version, av Gunnar Hede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
21
för djur, som de jagande hundarna
fått upp.
När han sprungit ett litet stycke,
kom han till en öppning i skogen.
Det var ett ganska stort gärde, som
i kil trängde in i skogsmarken, och
som sluttade starkt ned mot Roxen.
Drevet gick i riktning mot gärdet,
och Björk stannade i skogskanten
för att inte skrämma det jagade
djuret. Bakom honom gnällde hunden,
och han böjde sig ned och smekte
honom, sägande:
— Ä du så rädder, Jon
Andersson! Då ä dä fälle mest
"hindjakta", som kommer.
I samma ögonblick hoppade ett
djur, som liknade en ovanligt stor
råget, över gärdesgården och ut på
gärdet mitt emot Räv-Björk. Det
gick en skräckrysning genom
gubben, och han kände ett sällsamt,
tungt tryck över ögonen. Rågeten
fortsatte nedåt sjön, och strax efter
henne kommo hundarna, tre stora
bestar, som sågo alldeles svarta ut
i det svaga månskenet.
Räv-Björk stod ungefär ett
böss-håll från stranden, och när det
jagade djuret nådde dit och några
ögonblick tvekade att kasta sig i
vattnet, utgjorde det ett förträffligt mål
för ett skott ur dubbelpipingen.
Björk trodde fullt och fast, att det
var "hindjakten" han mött, och han
kom ihåg sägnen om att den som
sköt på hinden skulle få se vad som
doldes bakom de hemlighetsfulla
djurhamnarna. Därför kunde han
trots skräcken inte låta bli att
skjuta. Lusten att skåda de underliga
och farliga ting, som här voro
honom så nära, tog väldet över
rädslan, och ban kastade upp bössan till
ögat och lät skottet gå.
Räv-Björk raglade baklänges, så
kraftigt stötte bössan, och den gav
honom också ett hårt slag för örat,
så att allting snurrade runt för
ögonen på honom. När han väl fått ned
dubbelpipingen och lugnat sig så
mycket, att han kunde se, grep
honom den vansinnigaste skräck ban
någonsin känt, och den förlamade
honom i flera minuter.
Ute på den blanka sjöytan såg
ban en vitklädd jungfru på en
snövit häst, och hon flydde i vildaste
fart för tre ryttare, som voro
klädda i mörka järnrustningar och redo
på väldiga svarta springare, vilka de
sporrade till det hårdaste lopp.
Hästarna flögo som skuggor över
vattnet, och inte ett ljud hördes, när den
hemska spökjakten jagade västerut
och plötsligt uppslukades av
mörkret.
Då skräcken började lossa på
järngreppet omkring Räv-Björks
strupe, viskade han hest: — Vad
ska nu hände? Ja ha ju skjuti på
"hindjakta"! Och så rusade han i
vildaste hast mot hemmet med den
förskrämde hunden i hälarna.
När han äntligen nådde fram till
stugan, rann svetten i strömmar av
honom, och han var halvdöd av fasa
och ansträngning. Det dröjde flera
dygn, innan han blev människa
igen, och han kom sig inte för att
gå till skogs, förrän den första snön
fallit. Men till och med då smög
skräcken i hans spår och gjorde
gången osäker och blicken skygg.
Räv-Björk talade inte om den här
historien mer än en enda gång. Och
den kvällen bad ban en av
jaktkamraterna följa sig hem. Ingen i
sällskapet hade förr sett Björk vit i an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
