Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Hemlängtan, Finnmarksnivell av Fritz Julius-Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
33
Jon höll den gamles darrande
hand i sin, tills slutet kom.
deras fötter, uppslukat dem
levande — var voro de nu?
Yad hade blivit av deras
själar?
Detta och mycket annat
gick Jon och grubblade på,
Jon tänkte — han kunde inte
låta bli att grubbla på dessa
problem. Skogarna och
vidderna hade lärt honom att
bliva så där kontemplativ, och
det var bland annat av detta
skäl som han ej fick någon ro
i sin själ. Han lät sig inte
nöjas med att saken var så
eller så, han ville veta
varför just denna sak var så
eller så, men det var ingen som
kunde förklara det för honom.
Hans mor mäktade ju inte mycket
i sådana stycken, ej heller hans far
och knappast heller
lappmissionären, Ove Lenkin, vilken någon gång
besökte hyn. Så endast växte
hungern och oron sig stark. Och
tiden gick, år lades till år, snart
var Jon en ung man, beredd att
pröva livskampen.
När Jon var 22 år, dog hans
fader. Jon höll den gamles
darrande hand i sin, tills slutet kom. Men
innan dess hade Jon frågat fadern
om något, något om livet bortom
döden. Det kom ett solljust leende
över den gamle, munnen arbetade
för att stöta fram ett svar, ögonen
sögo sig in i sonens, men inte ett
ljud kom över den döendes läppar.
Det sista Jon såg var det där
solljusa varma i faderns blick . . .
men svaret på frågan tog ban med
sif? i graven. Och dock — det hade
nog varit ett svar, men hur skulle
det tydas ? Denna dödsbädd etsade
sig in i Jons minne. Hur mycket
han än såg sedan av livets
skiftande skådespel — men den stunden
vid faderns dödsbädd och det där
ljusa, soliga leendet mindes han
alltid.
Detta hände sex dagar före en
midsommarafton. När fadern
begravts och ytterligare några dagar
gått, va.r Jon i Narvik ombord på
en lastångare — destinerad till
Boston.
Jon skulle ut för att kämpa sig
till en ställning i livet och för att
om möjligt få svar på de problem
han har inom sig.
Kväll, havet blånande blått och
oändligt, nästan alldeles lugnt,
badande i månsken.
Genom den oändliga vattenöknen
skär Bergensfjord sig fram, lugnt,
stolt och målmedvetet.
Lantärnor-na kasta sitt röda, gröna och vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
