Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Hemlängtan, Finnmarksnivell av Fritz Julius-Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
HALLS BERÄTTELSER
man omkring femtiotalet och en
kvinna, som ännu ej tycks vara
mer än högst trettiofem år, stå
runt omkring en gammal grånad
gumma, som sitter i en stol och
sover — och drömmer . . . om sin
son. Och under tiden har den
gamlas dröm uppfyllts. Utanför
stugan står ännu vagnen, som de
resande kommit med, och
skjutsdrängen är som bäst i färd med att
bära in alla sakerna. Det är
mycket resgods med stämplar och
namnsedlar på ett par tre språk —
det syns att det är långväga
resande som kommit till änkemor Pardo.
Och skjutspojken knogar och bär
nå koffertar och väskor,
kappsäckar och lårar, filtar och överplagg.
Men slutligen är allting inburet,
han får sin betalning, och vagnen
rullar bort.
Inne i stugan stå Jon, hans
hustru och barnen lågt samtalande med
varandra. Så gå Jon ooh hans
hustru ut på förstukvisten, barnen
stanna ensamma kvar — de skola
väcka farmor.
— Men glöm nu inte att tala
svenska, barn, så att farmor
förstår, ty hon kan inte engelska,
säger Jon, innan han och hustrun
o
ga-
Om en stund kommer den äldsta
pojken ut och hämtar in dem, ty
nu har farmor vaknat. Jon Pardo
går fram till den gamla och lägger
sitt huvud i hennes knä. Som i en
dröm, men nu en vaken dröm,
smeker den gamla sonens hår och
panna med sina darrande fingrar . . .
hon kan knappast tro, att sonen
kommit hem.
Och så får då ingenjör James
berätta, förklara och berätta igen om
sina underbara öden och äventyr
där ute i det stora landet i väster.
— Jag fa-nn min lycka i mitt
arbete, min hustru och mina barn.
Och vad alla problem beträffar,
som ja.g grubblade -på, .så har jag
lärt mig inse min begränsning, och
att den Ende har en viss
mening med att denna begränsning
finns. Det skulle bliva alldeles för
långt, lilla mor, att berätta dig allt
i dag. ]STu är jag hemma, och jag
skall också stanna här som du ser
av detta, slutade ingenjör James,
i det han pekade på notisen i
ortstidningen, som ännu låg på
bordet.
— Men här står ju John James?
sade den gamla.
— Ja, ser du, mor, där ute
ändras ett namn så lätt. Jag heter ju
Jon Jacob Pardo, och när jag kom
dit över, blev det endast Jon
James, ty Jacob blir James på
engelska. Så enkelt är det.
Då de sedan sutto vid
kaffebordet, sade den gamla:
— Jon, min gosse, jag är så glad
över att du är hemma, säg, har d u
inte längtat hem också?
— Jovisst, lilla mor, det var just
du, hemmet och allt detta samlat i
ett som drog mig tillbaka till det
gamla landet. Ty, ser du, mor,
den som en gäng är född här uppe
i ödeviddernas land, den som sett
■v åra blånande fjäll, våra
storslagna om också ödsliga vidder, lyssnat
till suset i våra granar och furor
och sett våra floder och dånande
vattenfall, för att inte tala om
havet och fjordarna med sina tusen,
tusen öar och skär, och
människorna med sin gammaldags ärlighet
och sin borna frihet strålande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
