Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Julklappen, av L. Blommert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J»
51
dem. Maj hade längst in i hjärtat
närt den lilla förhoppningen, att
Henry skulle hämta henne, och det
var en besvikelse för henne, att han
inte kom.
Vid bangården i London var han
henne dock till mötes med sin bil.
Maj var förtjust över att vara
hemma, och Henry gladdes över att ha
"sin lilla flicka" tryggt hemma
igen.
Efter en kort stund stannade
bilen utanför Oakhill. Pa och Ma
voro nere vid trädgårdsgrinden för
att välkomna Maj. De voro helt
belåtna att ha sitt lilla "solsken"
hemma igen. Till och med tjänarna
tycktes ha saknat henne. Och Maj
tänkte på ett ordspråk, invävt i en
bonad, som hon en gång sett i en
hotellvestibul: "Den som
ingenstädes far saknas aldrig hemma". Hon
tyckte man med lika mycket skäl
kunde säga: "Den som alltid
hemma är värderar icke hemmet". Hon
hade aldrig förstått, hur varmt hon
älskade detta hem och framför allt
dess medlemmar. Återseendets
glädje var den ljuvaste erfarenhet hon
haft i livet.
I början av augusti reste mrs
Barrington och Maj ned till
Shenk-lin, som ligger i sydöstra hörnet av
ön Wight. Det var mrs Barringtons
älsklingsplats. Och dit reste hon
gärna, om hon ansåg sig behöva
litet ombyte. Hon tyckte också det
skulle göra Maj gott att få några
salta bad och härlig, ren havsluft i
sina lungor.
Mrs Barrington träffade där
många gamla vänner, och Maj fick
vänner överallt, vänlig, trevlig,
enkel och okonstlad som hon var. Hon
hade utvecklat sig till en vacker
flicka, och detta bidrog väl också
därtill.
I det kotteri, inom vilket mrs
Barrington och Maj rörde sig, fanns
också en officer, major Harper, som
länge varit stationerad i Indien.
Han blev genast intresserad av Maj.
De voro dagligen tillsammans. Maj
tyckte alltid om allvarligt lagda
människor och avskydde flirt.
Major Harper behandlade henne som
en tänkande och intelligent ung
dam och resonerade ofta med henne
i allvarliga, djupa ämnen. Detta var
just i Majs smak. Hon hörde inte
heller till det slags flickor, som i
varje man, som är aldrig så litet
artig mot dem, se en
giftermålskandidat.
En dag var värmen nästan
tropisk. Major Harper föreslog att
Maj och han skulle taga en
promenad genom Shanklin Chine, där det
kanske fanns litet svalka mellan de
höga bergväggarna.- Maj var med
därom, och så gåvo de sig iväg.
Högt över sina huvuden sågo de en
smal remsa av himlens blå. Ett
vattendrag letar sig fram genom
klyftan i berget. Pittoreska små
broar äro slagna över det forsande
vattnet, och på de vackraste ställena,
där havet kan skönjas, äro
viloplatser anbragta. Och så till sist
komma de ut uppe på höjden, där den
gamla byn Shanklin ligger med
några mycket ålderdomliga hus,
som ha halmtäckta tak och
rosen-klädda väggar.
Nära utgången slogo de sig ned
på en bänk, från vilken de hade en
vidunderlig utsikt, en tavla man ej
lätt glömmer. Men major Harper
var fängslad av en annan tavla, som
han fann ännu mera förtjusande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
