Helsovännen / Hälsovännen / Årg. 7, 1892 / 10 (1886-1935) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

10

HEL SO VÄNNEN.

Det är Pettenkofers jordmåns-teori, som man särskildt menar, när man
talar om Pettenkofers skola. Det är nu snart 40 år, sedan han kom in på den
vägen. 1854 härjade koleran i Bayern. En kommission af 11 medlemmar,
däribland P., nedsattes för att studera sättet för dess utbredning. Kommissionen
afgaf en berättelse, som den afslutade med icke mindre än 101 slutsatser. 1 en
af dessa stod, att sjukdomen icke hade visat sig i oafbrutna linier utefter
landsvägar, järnbanor eller segelbara floder; i en annan stod, att sjukdomens
utbredning i form af epidemier uppenbart betingades af vissa lokala förhållanden,
som riktigt nog icke kunde närmare bestämmas; en slutsats åter var, att endast
vissa lokaliteter längs vattendragen hade att uppvisa bestämda grupper af
epidemier.

Dessa undersökningar bilda grundvalen för P:s senare oafbrutna arbete
med detta ämne, ett arbete, som har fört till hans »lokalistiska», eller såsom den
ock, ehuru icke längre just så sant kan kallas, hans grundvattensteori.

Pattenkofer

Pettenkofer tror, att kolera, liksom också tarmtyfus, i likhet med frossa
icke smittar direkt från en person till en annan på det sätt, att smittämnet
lämnar den först angripnes kropp i en till den andre dirokt öfverförbar form.
Han tror däremot, att, nàr smittämnet har genomgått en person, måste det först
genomgå en egen utveckling af okänd natur i marken, innan det åter kan bli
farligt för andra. På grund af sina undersökningar tror han, att för en sådan
utveckling kräfves en porös jordmån, alltså icke t. ex. fast berg; jordmånen,
måste vidare hvarken vara alltför fuktig öller alltför torr. Därföre upphöra
farsoterna, när det är ihållande torka eller regn. Det kräfves således, enligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>