Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEL 8 O VÄNNEN.
239
sjukdomen gjorde sig märkbara. Det visar sig, att ingen ålder är
skyddad från sjukdomens angrepp; dock träffas de ojämförligt flesta
offren i sin bästa ungdoms dagar. Största sjukdomsfrekvensen ligger
for män vid åldern 20—25 år, såväl om sjukdomen beror på ärftlig
disposition som om den ej gör det. Yid samma ålder infaller största
sjukdomsfrekvensen för kvinnor, hvilka ej haft ärftlig dosposition,
däremot något senare, vid 25—30 år, för de öfriga.
Talaren ansåg, att sjukdomen för männen komme oftast vid
20—25 års ålder, emedan kampen för tillvaron då vore störst och de
unga männen vid denna tid finge vänja sig vid mindre helsosamma
yrken. Det samma gällde delvis för kvinnor utan ärftliga anlag för
sjukdomen. Det något senare maximet för de öfriga kvinnorna torde
möjligen skrifvas på den omständigheten, att de vid motsvarande tid
(25—30 år) i allmänhet begynna bli mödrar och få uppoffra sig för
sin familj.
Talaren hade bland sina samlade fall en liten grupp af
stenhuggare, af svarfvare, och af skräddare, hvilka yrken äro särskildt
disponerade för lungsot.
Häraf framgår, att det verkligen finnes något, som måste kallas
ärftlig disposition, så att den ena medlemmen efter den andra drabbas
af sjukdomen, äfven om han lefvat fjärran från familjens kontagiösa
umgänge. Hvarpå beror denna ärftliga disposition? Månne därpå
att organismen ibland har förmåga att afsöndra våtskor, som döda
bacillerna på kemisk väg, ibland icke? Detta veta vi ännu i?ke.
Hvarje kliniker, hvarje praktiker, hvarje människa kan bidraga till
frågans lösning genom att noga aktgifva på och meddela om
tuberkulosens härjningar inom sin krets af bekanta och släktingar. Vi
måste ännu lemna till framtiden frågans fullständiga lösning.
Kolerans forna besök i Europa och vårt land.
Kolerasjukdomen, som synes varit inhemsk i Ostindien alltifrån
äldre tider, började först efter 1817 sprida sig till andra länder.
Åren 1821 och 1822 utbredde den sig mot norr och vester, till
Persien och Mindre Asien samt kring Kaspiska hafvet, vid hvars
europeiska kust staden Astrakan uppnåddes, äfvensom Orenburg vid
Rysslands landgräns mot Asien. Men därmed upphörde för denna gång
farsotens framträngande till Europa, och man hoppades 182G, att den
skullfe alldeles uteblifva.
Eedan 1827 yppade sig dock koleran med ny häftighet i Hindostan
och framträngde norrut genom bergstrakterna. Från 1830 erhåller
den sin första stora betydelse för vår världsdel. Den spred sig nu,
i trots af karantäner, spärrningar och militära »sundhetskordonger»,
längs Wolgafloden och andra vattendrag till det inre af europeiska
Ryssland — liksom i år till städerna Astrakan, Saratow, Kasan m. fL
— och härjade svårt i Moskwa tills i April 1831. Detta senare år
utbredde farsoten sig till ryska Östersjökusten, Finland, Polen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
