Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7, 1 April - Radioaktivt vatten och dess konstgjorda framställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
serien, hvarigenom påvisades att egenskapen af radioaktivitet
icke var inskränkt till allenast vissa mineral utan tvärtom
ganska allmänt utbredd i naturen. Det var äfven Elster och
Geitel som först framförde tanken på ett samband mellan i
vatten (och luft) förefintlig radioaktivitet och vissa fysiologiska
och terapeutiska verkningar.
Naturliga vatten.
Redan under loppet af åren 1903 och 1904 publicerades
ett afsevärdt antal undersökningar öfver radioaktiviteten hos
naturliga vatten, hvarvid man i första hand studerade de af
ålder bekanta hälsokällorna. Sedermera hafva
undersökningarna utsträckts äfven till ett flertal andra vatten i
speciellt syfte att utröna förefintligheten af ett samband mellan
deras radioaktivitet och de geologiska förhållandena. Bland
dem, som tidigast arbetade på området, må vidare nämnas:
J. J. Thomson, Allen, Blythswood, Strutt (England),
Himstedt, Henrich, Glücksmann, Kobbe, Engler och Sieveking,
Bamberger, Fresenius (Tyskland), Mache och Mayer, Schmidt
och Kurz, Gottlieb (Österrike), Curie och Laborde (Frankrike),
Sommer, Saake och Scory (Schweiz), Mesernitzky (Ryssland),
Landin, Sahlbom (Sverige), Boltwood (Amerika) etc.
Undersökningarna hafva företagits på elektrometrisk väg med
apparater för kvantitativa resultats erhållande. Endast
undantagsvis har den fotografiska plåten kommit till
användning.
Såsom ett första hufvudresultat af undersökningarna,
som numera äro att räkna i tusental, kan sägas att de
naturliga vattnens radioaktivitet så godt som alltid befunnits
förorsakad af halt af radiumemanation; endast i enstaka undantagsfall
har torium- eller aktiniumeinanation eller radioaktivt salt
(radiumsalt) kunnat påvisas. Det skulle ju då vara rationellt
att angifva styrkan uti mängd emanation, hvarför man har
den af Rutherford föreslagna, internationellt antagna absoluta
enheten Curie (= den emanationsmängd som befinner sig i
jämvikt med 1 gram radium) eller bättre, för att ej få
alltför snaå talvärden, någon mindre bråkdel däraf. I brist på
internationell öfverenskommelse härutinnan och tills ett
internationellt fastslående af relationen mellan nu brukliga
enheter och den absoluta kunnat ske, praktiseras emellertid
allmänt att styrkan angifves uti antalet volt, som i det
använda mätinstrumentet urladdas af (den utblåsta, urkokade
eller utskakade) emanationen från det undersökta vattnet pr
timma och liter, eller, bättre, detta volttal omräknadt till
elektrostatiska enheter, hvilka för handterligare talvärdens
erhållande multipliceras med 1,000, då de s. k, Mache-enheterna
erhållas. Man slipper därigenom att såsom för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
