Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10, 16 Maj - Läkarens tystlåtenhetsplikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anledning af de blodiga dagarne 5 och 6 juni 1832 ville
dåvarande polisprefekten i Paris göra gällande detta edikt, men
läkarne protesterade och bland dem isynnerhet den bekante
Dupuytren, som svarade: »Jag har i mina sjuksalar sett
endast sårade och inga upprorsmän». Den gången hjälpte ock
protesterna.
I värre trångmål kan emellertid läkaren råka genom en
paragraf i franska lagen om brott, som i korthet anbefaller
hvar och en, som varit vittne till ett brott mot vare sig
allmän säkerhet eller enskild persons lif och gods, att rapportera
detta. Då det gifves ett brott, som läkaren ensamt är i stånd
att konstatera och som skulle förblifva ostraffade, om han ej
röjde desamma, gifves några fingervisningar angående den
medicinska tratitionen för ens handlingssätt i dylika fall.
Hvad bör exempelvis en läkare göra, som kallas till en
sjuk och finner starka indicier att misstänka försök till
giftmord? För den sjukes sanna bästa måste ju först och främst
vidtagas lämpliga mått och steg i ren hälsosynpunkt,
hvartill därnäst komma skyddsåtgärder mot ett upprepadt försök,
och så ett uppenbarande af brottet, utom det sällsynta fall
att den förgiftade själf för att icke blottställa någon af sina
närmaste ber läkaren bevara hemligheten; härvidlag måste
dock ses till, att den sjuke förflyttas till annan plats eller
bringas under en pålitlig persons vård. Det är för öfrigt
gifvet, att då man för rättvisans handhafvare anmäler ett
sådant casus, man icke yttrar sig om, hvem som kan anses
vara den skyldige.
Då frågan gäller vanvård och misshandel af barn,
intager läkaren en beskyddares ställning och tillkommer det
honom att ingripa.
I dessa båda händelser är läkarens ställning lättare, så
till vida som han är i tillfälle att afslöja ett brott utan att
därmed skada sina klienter; svårare blir uppgiften, då han
skall beifra och sätta en damm för fosterfördrifningen, ty
därmed kan han komma i konflikt med de kvinnors intressen,
på hvilka abort blifvit framkallad och som till följd däraf
insjuknat och måst lägga sitt väl och ve i läkarens händer.
Ömtålig blir äfven hans ställning i följande tvenne fall. En
mördare erhåller i striden med sitt offer ett sår, eller en
banktjänsteman plundrar kassan, men tillfogar sig själf en
blessyr, föregifvande att han blifvit öfverfallen och sårad
under försvaret; båda anförtro sig åt en läkare, som, då sedermera
en oskyldig häktas och anklagas, befinner sig i valet
och kvalet rörande sitt uppförande. Då somliga hysa den
åsikten, att läkaren kan utan vidare uppträda och upplysa
om sakens rätta sammanhang, anser däremot författaren, att
det är vår plikt att tiga, på samma gång som vi böra med
alla andra tänkbara medel söka hjälpa den oskyldigt
antastade. Under ingen förevändning kunna vi röja den som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
