Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10, 16 Maj - Läkarens tystlåtenhetsplikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtrott sig åt oss, huru brottslig han än må vara. Af
vederbörande domstol inkallad som vittne, bör han liksom hvarje
nanan människa iakttaga inställelse, men om han också skall
säga »hela sanningen och ingenting annat än sanningen»,
därom äro ej de rättslärde eniga. Flertalet stå på läkarnes
sida och framställa följande argument: »doktriner och
rättsvetenskap öfverensstämma uti att förkasta denna mening.
Är det icke tydligt, att, om den sociala ordningen är
intresserad af att missgärningar och brott blifva hämmade, den
icke desto mindre finner det angeläget att åt deras görande
och låtande, på hvilka samhället stöder sig, bibehålla den
betydelse, som ensamt kan utgöra en garanti för de intressen
man anförtrott dem? Att till dess yttersta gränser utsträcka
bestraffningsrätten, att vidare i dess namn fordra ett
kränkande af de intimaste förtroenden, att krossa allt i syfte att
bringa ett försoningsoffer, det är att på samma gång
tillintetgöra tryggheten och värdet af det samband som förenar
klienten och advokaten, patienten och läkaren, skriftebarnet
och prästen, hvilket äfven berör allmän ordning. En eller
annan brottslings straff uppväges icke af så stort offer.» En
annan säger: »Läkare, kirurger, apotekare, barnmorskor kunna,
icke tvingas att vittna angående fakta, som äga samhörighet
med de sjukdomar de behandlat, och för hvilka man
öfverlämnat sig åt deras tystlåtenhet.» I denna anda dömde
kassations- och högsta domstolen 1845 i ett mål mot en
marinläkare, som vårdat en person, sårad i duell. Uppfordrad att
yttra sig med afseende å duellen, svarade läkaren, att han
ej trodde det vara hans plikt, enär det just var i sin
egenskap af läkare och under tysthetslöfte han kommit i tillfälle
att blifva underkunnig om faktum. Dömd i underrätten
för sin vägran till 150 francs böter, frikändes han som nämndt
i högre instanser: innersta grunden till frikännandet berodde
emellertid på det afgifna tysthetslöftet. Ett liknande
prejudikat inträffade 1853, men gällde denna gång en advokat.
Uti denna viktiga fråga ifrar emellertid författaren för att
läkaren skall blifva alldeles jämnställd med advokaterna, som
sedan 1862 i hvarje fall endast hafva att följa sitt samvete
rörande svaret på framställda frågor, och således ej äro
inskränkta till något s. k. tysthetslöfte. Ordalagen i domen
öfver den förut omnämnde Watelet tyda ock på, att juristerna
börja se dessa frågor från samma synpunkt som läkarne; det
lägges nämligen W. till last, att han »offentliggjort en
berättelse om fäkta, hemliga till sin natur, och om hvilka han
fått kännedom endast på grund af sitt yrke».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
