Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, 16 Juni - Läkare, stat och allmänhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan i århundraden härskat en mycket nykter klarhet, utan
att läkareståndets anseende därigenom på något sätt lidit
afbräck. Man behandlar saken helt och hållet såsom en annan
affär och möter hvarandra härunder med ömsesidig välvilja
vch högaktning. Af denna märkvärdigt högt begåfvade nation
blifva visserligen statens lagar inhuggna i marmor; men dessa
lagtaflor blifva dock ofta nog krossade och efter de
förändrade förhållandena ersatta med nya. Lagarne för seder och
bruk däremot stöpas i oförgänglig malm, och den, som söker
att sönderslå dem, gör blott sina vapen slöa. Eljest läte det
sig öfver hufvud icke förklaras, huru de olika, af staten
såsom sådana erkända läkare-kongregationerna i England skulle
kunna bestå vid sidan af hvarandra utan kompetenskonflikter.
Men seder och bruk bilda länkar af järn och göra andra
läkare-kamrar än dem, man egentligen allaredan har i dessa
korporationer, öfverflödiga.
Den, som är medlem af »The Royal College of
Physicians» eller af »The Royal College of Surgeons» – bägge
stå i regeln lika högt i rang, men medlemmarne af det
förstnämnda College måste ock vara promoverade doktorer – må
icke göra något besök under en guiné[1]. Stads- och
landtläkare få 2–3 shillings pr besök[2]. Hos apotekare kan man
få läkarråd för l shilling. Honoraret för besök i aflägsna
stadsdelar och ute på landet är allt efter afståndet noga
fastställdt för hvarje kategori och allmänt kändt. Läkaren har
egentligen icke tillåtelse att göra något besök gratis utom hos
sjuka kolleger. Personer, som icke kunna betala någon slags
läkare, erhåll lätt råd eller skötsel i de otaliga, förträffligt
inrättade större och mindre sjukhusen i London och dess
omgifning. På ett sätt är det emellertid läkarne tillåtet att i
sin verksamhet också bevisa materiela välgärningar. Träffa
de på en obemedlad familj, kunna de säga: »Jag kommer
igen», d. v. s.: »Jag begär icke honorar för mitt nästa
besök.» – Konsultationerna hemma hos läkaren, för hvilka
honoraret kan sättas något lägre än för besöken, böra icke
räcka längre än 10 minuter. Stannar den sjuke där längre,
betalar han dubbelt. Alltid betalas kontant; seder och bruk fordra
det; det är så fastställdt af de olika läkarekorporationerna.
Om bara det sista, den kontanta betalningen, hade fått
borgarrätt hos oss! Våra stads- och landtläkare skulle då
gärna nöja sig med mindre arvoden än deras engelska
kolleger.
Och nu tillkommer där i England ännu något, som i
väsentlig grad för läkarne underlättar deras arbete: den
engelske patienten begär icke något personligt deltagande af
läkaren, icke något beklagande, inga långa utvecklingar. Han
skulle kanske till och med finna det taktlöst, om läkaren
trängde sig in i hans enskilda känslovärld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
