Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, 16 Juni - Läkare, stat och allmänhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen ännu ett exempel på, hvilket mäktigt stöd den
engelska läkaren har i sina korporationer, och huru beroende
han själf är af dem. – En af mina engelska specialkolleger
i London, sir James Paget, en af gamla Englands mest
berömda män, är drottningens lifmedikus. Hon lät anmoda
honom att deltaga i en konsultation hos lord Beaconsfield,
som var starkt angripen af ett podageranfall. Men lord B.
lät behandla sig af en homöopat, hvilken såsom sådan i
England är utesluten från alla läkarekongregationer. Sir James
ansåg det nu nödvändigt att efterfråga i »The Royal College
of Physicians», om han under dessa omständigheter kunde
tillfredsställa drottningens önskan. Svaret lydde: »Ja!»
– dock skulle han icke konsultera tillsammans med homöopaten.
Om jag än anser det oklokt att till alldeles nya
förhållanden direkt vilja öfverföra, hvad som i andra länder
historiskt har utvecklat sig ur en nations karaktär, så är det dock
otvifvelaktigt, att en i sig själf fast, af staten lagligen
erkänd organisation af läkareståndet kan komma samhället till
godo. Blott genom att läkareståndet uppträder såsom
korporation, kan publikum efter hand uppfostras till att inse,
att äfven läkaren är en arbetare, och det med mera än 8
timmars arbetsdag och utan fri söndag, och att han därefter
skall lönas för sitt arbete.
Den välvilliga och förståndiga delen af publikum
högaktar, beundrar och beklagar understundom läkaren för hans
många och oupphörliga, kroppsliga ansträngningar. Men huru
själstrött det gör en, huru det släppar att hela dagen nödgas
foga sig efter andras stämningar, det vet blott den, som har
genomleft något liknande. Den upptagna landtläkaren kan
hvila ät sig på vägen, när han i sin gigg åker i den friska
luften, isynnerhet i vårt fäderneslands härliga nejder.
Stadsläkaren går hela den långa dagen trappa upp och trappa
ned och kan sällan finna tid till en sådan förströelse. När
professorerna ha gjort ifrån sig sitt skolmästarvärf och därpå
behagligt slå sig ned med sitt vetenskapliga arbete, kan ju
det, allt efter deras begåfning, blifva mycket fruktbärande
för vetenskapen och mänskligheten. Det personliga arbete,
de härvid utveckla, är dock icke så oerhördt stort. Men när
en sysselsatt läkare, efter en kort kvällshvila i familjens sköte,
fram mot natten sätter sig till ifrigt studium för att arbeta
vidare på sin vetenskapliga utveckling, eller t. o, m. själf
under dessa nattens timmar levererar förträffliga
vetenskapliga arbeten – det är en personlig prestation, som
Öfverhufvud icke kan skattas nog högt. Och af sådana exempel
finnas också hos oss rätt många! Jag tänker, att ett stånd, hos
hvilket det härskar en så ideal sträfvan, är väl vardt hjälp
och stöd från statens sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
