Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16, 16 Aug. - Prof. Báránys öron- och hjärnforskningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fysiologi och patologi. Men till diagnosen och behandlingen
af många inre öronsjukdomar och af de sällsynta
sjukdomarna i lilla hjärnan, hvilka äro svåra att känna igen, särskildt
af dess tumörer, hafva de redan väsentligen bidragit.
En fin iakttagelseförmåga har hjälpt Bárány till den
rätta tydningen af fenomen, som redan länge varit bekanta,
nämligen att hos många öronsjuka svindelanfall uppträda.
Det gäller här det af Pariseröronläkaren Menière 1861 funna
faktum, att sjuka, som sedan årtionden tillbaka lefde i full
hälsa och ej visade några tecken till nervösa rubbningar,
hade svindel jämte öronsusning och senare småningom
förlorade sin hörsel. Enär ytterörat och mellanörat voro friska,
kunde blott en sjukdom af innerörat föreligga. Nu hade den
franska fysiologen <i>Flourens<7i> fastställt, att snäckan i det inre
örat står i hörselns tjänst. Emedan vid dessa
öronsjukdomar hörselrubbningar förekomma, antog Menière, att jämte
snäckan äfven innerörats båggångapparat, som ligger
omedelbart intill snäckan, måste vara samtidigt sjuk. I själfva
verket fann Menière äfven vid undersökning af den döda
kroppen af en dylik patient båg-gången insjuknad. Men
att utgrunda, hvari båg-gångens funktion bestod, hade Menière
ej försökt.
Och dock hade redan förut försök anställts i denna
riktning, nämligen af Purkinje och Flourens, oberoende af
hvarandra.
Purkinje hade för mer än 90 år sedan observerat oroliga
sinnessjuka, hvilka enligt den då använda metoden vredos
omkring i en bur (!), och iakttagit, att under vridningen
omedvetna ryckande ögonrörelser (nystagmus) uppstodo i
vridningsriktningen, hvilka, om vridningen plötsligt upphörde, en kort
tid fortsatte i motsatt riktning. Tillika erfor den sjuke stark
svindel. Därefter gjorde Purkinje observationer på sig själf
och konstaterade, att arten af vridningssvindeln är beroende
af hufvudets ställning under vridningen. Purkinje föreställde
sig att hjärnan själf tänjes och att därigenom svindel
uppstår.
Under samma år offentliggjorde Flourens sina experiment
på båggångapparaten hos dufvor. Dessa halfcirkelformiga
kanaler finnas hos alla ryggradsdjur i lika anordning, i det
ätten af de tre ligger ungefär i horizontalplanet under det
de båda andra stå vinkelräta mot den horizontella kanalen.
De äro fyllda med en vattenklar vätska. Om Flourens
genomskar en horizonten kanal, så fick djuret nystagmus och
ryckningar i horizonten riktning. Om en vertikal kanal
genomskars, så uppträdde ryckande nickningsrörelser på
huvudet nedåt och uppåt. Att försöksserierna af Purkinje och
Flourens kunde hafva, ett inre sammanhang, därpå kom man
ej att tänka. Detta förbehölls senare undersökningar. Golts
i Strassburg, som år 1870 upprepade Flourens’ undersökningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
