Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, 16 Sept. - Fosterfördrifning, en skamfläck på vårt samhällslif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I alla händelser kan det dock vara skäl att tänka på
någon sådan anledning och hafva ögonen med sig vid de
missfall, som hastigt och oförberedt komma till stånd hos en
för öfrigt frisk person, isynnerhet om hon är ogift, om hon
vidare från början har hög feber och kanske i fortsättningen
får svår barnsängsfeber. Visar fostret lifstecken och ägget
för öfrigt inga sjukliga förändringar, blir saken ännu mer
misstänkt, men visshet är det vanligen omöjligt att få. Vårt
reglemente ålägger nu i § 17 barnmorskan, att när hon har
grundad anledning misstänka brottsligt förehafvande såsom
fosterfördrifning eller försök därtill, bör hon underrätta
polisen i orten. Hvar och en af eder kan räkna med
möjligheten att kallas till ett sådant fall och vill jag därför
framhålla nödvändigheten af, att med största försiktighet och
urskiljning ställa sig nämnda § till efterrättelse och anmäla
först, när det föreligger en till visshet gränsande
öfvertygelse, hvarom icke skulle ju barnmorskan kunna ställa till
det rysligaste spektakel som för henne själf kunde medföra
de obehagligaste följder. Reglementet tillägger därför också
visligen, att hon i tvifvelaktiga fall bör inhämta förmans råd.
Hvad nu förhållandena i vårt land angår, så äro de
betänkliga nog, äfven om de ej höra till de allra värsta.
Den bästa öfversikten öfver dessa lämnar det redan
omnämnda arbetet af professor Hedrén, hvilket utkom 1901
och omfattar fosterfördrifningar i vårt land under 50 år,
från 1851–1900, dock icke alla utan blott de, som, därför
att kvinnan eller fostret dödt, blifvit föremål för
rättsmedicinsk undersökning genom Medicinalstyrelsen. Jag skulle
dock hålla för troligt, att det antal H. uppger för nämnda
tid, 1,412 personer, ej är så långt under det verkliga
antalet; detta på grund af den grofva, ytterst lifsfarliga metod,
intagande af gift, oftast fosfor, som under nämnda tid var
den nästan alltid använda. H. anför ett exempel på,
hurusom metoden dock ingalunda alltid medförde döden. En af
kvinnorna hade bekant, att hon redan förut tre gånger
lyckligen af drifvit foster med fosfor, tills hon den fjärde
misslyckades och satte lifvet till. Det är ju också troligt, att
om utgången alltid blifvit döden, hade fosforn nog snart mist
sitt rykte.
Antalet var som sagdt 1,412 på 50 år, d. v. s. 28 om
året, men fallen äro ej jämnt fördelade, utan visa en jämn
stigning från 2,8 fall pr år under den första femårsperioden
1851–55 till 98 per år under tiden 1896–1900.
Städerna, särskildt de största, visade ett större antal
dylika brott än landsorten. För 1,394 fall förelåg uppgift
om civilstånd; det framgick däraf, att 1,262 voro ogifta, 86
gifta, 46 änkor. I fråga om de båda sistnämnda var
motivet till den brottsliga handlingen vanligen att söka dölja ett
utom äktenskapet uppkommet hafvandeskap, därnäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
