Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, 16 Sept. - Hvarför jag lämnade skyttegrafvarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man stiger ned från eldgifningsbanken, och ens ben
sjunka till knäet ned i den våta gyttjan. Ni ber er vän att stå
på vakt i tio minuter, medan ni skrifver ett bref eller tar
en stunds hvila, och ni sitter ned i stinkande gyttja för att
skrifva brefvet. Måltidsstunden kommer, och den mat ni äter
är full af samma gyttja. På natten, om ni sofver, sofver ni
i gyttja.
Det är en särskildt afskyvärd slags gyttja. Det finns i
den åtskilligt, som inte finns i vanlig gyttja. Allt skyttegraf
vens afskräde, som kastats bort af en på litet utrymme
hopträngd armé af män, ingår i denna fotsdjupa gyttja. Gamla
kläder, skor, mat, bitar af metall hopröras i gyttjan. Armen
eller benet af en man, som fått arm eller ben afskjutna,
faller ned i gyttjan, ruttnar och blir efter några dagar till
gyttja. Det finns maskår i denna gyttja – likmaskar.
Soldaten är alltid genomdränkt af den, badad, inpyrd af
den. Den är i hans ögon, hans hår, hans näsborrar, hans
mun. Man ger er en oljepreparation att gnida byxor och
stövlar med; men den är till föga gagn mot gyttjan. Den
dagliga regnskuren kommer, den af projektiler upplöjda
marken blir hal, den förfärliga stanken tilltager, vatten från de
kringliggande trakterna flyter rakt ned i skyttegrafven, och
gyttjan på Botten af den blir till en ruttnande soppa, oändligt
förfärlig, oändligt förpestande.
Och ni kan inte ens för ett ögonblick komma därifrån.
Att gå ut ur skyttegrafven – att ens för ett ögonblick sticka
upp sin panna öfver dess rand – det är döden.
Man kan ej undra på att soldaterna börja fråga hvarandra:
"Hvad äro vi här för?" Det finns ett svar på hvarje fråga,
men ej på denna. Denna är soldatens eviga fråga. Han
vet icke, hvarför man låter honom undergå sådant. Är det
för äran? Hvad är denna? Några få månaders lif i
skyttegrafvsgyttjan gifver en ett mycket sannt och nytt begrepp om
ära. Den är blott en fantasm, en dårskap, struntprat i
omramningen af skyttegrafvarnas gyttja.
Men är gyttjan värre än stanken? Nej. Nej – tag bort
stanken, och gyttjan skulle vara nästan behaglig. De tu
äro ett.
Tänk på förhållandena. Vännen vid er sida står där,
brassande på med sitt gevär, utöfvande denna "plikt" att
mörda, hvilken han icke kan förklara. Plötsligt tystnar hans
gevär. Han faller ned i gyttjan. Han är död.
Han ligger där – han, som var er vän, med hvilken
ni undrande samtalat om orsaken till detta krig – och de
skrikande, sårade männen gå öfver honom, tills det blir ett
uppehåll. Då böjer ni er ned, drar hans kropp ur gyttjan
och bär den till bakre delen af skyttegrafven.
Det är brådtom. Tyskarna äro verksamma, och efter
regnskuren är det varmt och ångande. Han ligger där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
