Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, 16 Sept. - Hvarför jag lämnade skyttegrafvarne. - Några erfarenheter angående digifning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är som om ni toge ett stycke vanligt kött, som
kommer ifrån slaktaren, och kastade det ut på gården att
ligga i solen.
Det är inte tid till att se efter något. Ni har er
uppmärksamhet fästad på de där andra slafvarne, som kämpa
liksom ni själf utan mening och förstånd, och hvilka ni måste
döda, om de icke skola döda er.
Er stackars vän – ack, dödandet af ett hundratal
försonar er aldrig med förlusten af en – ligger där oomsedd,
och hans kropp ruttnar.
Flugor – de stora skyttegrafsflugorna, nära en half tum
långa, tjocka och uppsvällda af mycket fint blod – slå ned på
honom och surra omkring er. Dessa flugor finnas utefter hela
stridslinjen, och denna linje är många tiotals mil lång.
Förruttnelsen fortgår, och det sker just som det sker
med gammalt kött – maskarna komma. Ni betraktar er
vän, och det första ni ser är likmaskarna. Ni ser närmare
efter och vänder er sedan bort med kväljningar. Det är
icke längre er vän. Det är någonting uselt, motbjudande.
Att en persons lik skall ruttna öppet, medan lefvande
människor se därpå!
Ni sväljer ned kväljningarna – ni är alltid sjuk, den
känslan släpper er aldrig – och går på med edert dumma
skjutande på tyskar. Ni försöker få dessa tyskar till att bli
lika er vän där.
Ni kommer ihåg, huru ni talat med er vän, innan kulan
kom och huru han frågat er den beständiga frågan:
"Hvad strida vi för?"
(Såningsmannen.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
