- Project Runeberg -  Helsovännen / Hälsovännen / Årg. 32, 1917 /
281

(1886-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, 16 Sept. - Några erfarenheter angående digifning.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betydelse att det skulle kunna intressera Sällskapets
medlemmar att höra något därom.

Det är som bekant ytterst vanligt, att, en mor, efter att
hafva försökt digifning till det nyfödda barnet, efter någon
tid tror eller kanske intalas, att hon har för litet mjölk, och
öfverger så digifnihgen. Detta mången gång i onödan.
Säkerligen beror en dylik förhastad åtgärd icke sällan på
obekantskap om de typiska svårigheter, som ofta uppträda
under digifningens första veckor och okunnighet om, huru
dessa svårigheter kunna öfvervinnas.

Först några ord om diagnosticerandet af dessa, tillstånd
– äfven med risk att relatera välkända förhållanden.
Misstänker man, att barnet får för litet mat af sin mor, gäller
det först och främst att med vågens tillhjälp taga reda på,
om så verkligen är fallet eller ej. Huru detta i detalj går
till, skall jag ej uppehålla mig vid, utan förutsätter som
bekant. Konstateras det, att barnet äter för litet, kan detta
naturligtvis bero antingen på barnet eller modern eller
bådadera. Sådana fall där på grund af sjukliga tillstånd hos
barnet detta ej förtär tillräckliga kvantiteter, trots att det
finnes eller viktökningen uteblir, trots att barnet förtär
enligt vanliga beräkningsgrunder tillräcklig mängd, ingår jag
här ej på, men vill endast i förbigående erinra om, att äfven
då kan en lämplig tillskottsnäring af flaska vara synnerligen
indicerad.

Det gäller således de fall – och de äro talrika – där
mjölktillgången hos modern är otillräcklig. Som nämndt
sammanhänger detta stundom med vissa karaktäristiska
egendomligheter eller svårigheter under digifningsperioden. Jag
tänker då mindre på den omständigheten, att det ibland
dröjer flera dagar innan mjölken rinner till. I en del fall
dröjer detta 4–5, kanske 6 dagar. Man har därför all
anledning lugna sig de första dagarna och ej för tidigt
uppgifva försöket. Denna – som man kan kalla den –
primära hypogalakti[1] torde numera vara allmänt känd. Likaså
den form af primär hypogalakti, som är ännu vanligare,
där mjölksekretionen trots rationell teknik håller sig låg och
otillräcklig för att barnets behof ensamt därmed skall
tillfredsställas.

Mindre beaktad kanske är den minskning i
mjölkmängden, som ofta uppträder två à tre veckor efter förlossningen.
Det är ytterst vanligt, att man träffar på sjukhistorier så
lydande: "jag gaf bröstet i 14 dagar eller tre veckor, men
så sinade mjölken och jag måste i stället ge flaska". En
viktig och naturlig förklaringsgrund till denna sekundära
hypogalakti synes mig vara den, att moderns hälsa och
krafter just då sättas på ett hårdt prof. Man behöfver bara


[1]
Undernormal mjölkbildning.          (Utg.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:55:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halsovan/1917/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free