Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalk och sjukdomsbehandling. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄLSOVÄNNEN, N :o 6 111
Fiskkött...................................... 0,45 "
Lever, njure.................................. 0,45 "
Lunga............................ . .......... 0,50 "
Mjölkkörtel................................. . 0,85 "
Grå hjärnsubstans............................. 1 "
Vit " ––-,.................. 0,05 "
Öl (liter) ............................... 0,08 "
Högst i kalkhalt stå således ost, mjölk, äggula och färska
bladgrönsaker, betydligt lägre stå potatis, mjöl, bröd, bönor, ärter, vitan
av ägget, kött, fisk o. s. v. På grund härav blir också en, som det
tycks, rätt bastant måltid av t. ex. 200 gram kött, 400 gram
makaroni och 100 gram bröd ganska kalkfattig; om i denna, mera
italienska kost den stora mängden makaroni ersattes med kål
(300 gram) och bröd (100 gram), erhålles däremot en särdeles
kalkrik anrättning. Vid granskning av officiella utspisningsstater,
för arbetare, soldater, försörjningshjon etc. i olika länder har man
kunnat konstatera rätt olika kalkmängder i dagsportionerna, i
enstaka fall understigande 1/2 gram; till stor del beroende på, huru
mycket mjölk, hur mycket fint mjöl och hur mycket grönsaker
ingå i ransoneringen.
En undernäring med hänsyn till kalk och behovet av ökad
tillförsel därav yttrar sig i naturen ofta nog på ett talande sätt:
klena undernärda barn, som levat huvudsakligen av potatis, ser
man med förärlek äta krita, tugga äggskal, skrapa av den vita
fyllningen mellan kakelugnsplattorna eller kalken på väggarne,
kvinnor i grossess ha - tycker man - en högst egendomlig och
"förvänd" smak för samma ämnen, djuren i spiltorna bli krubbitare
och slicka begärligt de kalkade väggarne, fåren repa av ullen på
varandra, hönsen rycka ut varandras fjädrar - kalkhaltiga
bildningar - förtära gärna sand, grus etc.; hundar slåss ofta mera om
ett avskrapat ben än om ett saftigt köttstycke.
Erbjuder ej yttervärlden möjligheter att på ett eller annat sätt
komma åt nöjaktig mängd kalk, så får kroppens naturliga
kalkresurser, framför allt benstommen, skelettet, ävensom tänderna stå
till tjänst; 98 % av vårt kalkförråd är förlagt till dessa delar.
Några få % härav kunna nog i tider av kalkbrist förbrukas, utan
att någon vidare skada blir följden. Vid experiment på kaniner
har man dock funnit, att deras ben efter en tids utfodring med
kalkfattigt korn förlora mer än 5 % av sin kalkhalt, och att de
redan efter denna kalkförlust bli rakitiska och ha benägenhet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
