Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Elektromagnetism - K. Självinduktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
K. Självinduktion.
Enär en strömförande ledare alltid är omgiven av ett mot strömmen
svarande magnetiskt flöde, kommer en ändring av strömmen och flödet att
inducera en emk i varje sluten ledningskrets, som omsluter flödet helt eller
delvis. Detta bör sålunda gälla även den primära ledningskretsen. Ökas
strömmen, ökas även flödet, och en emk induceras, som motverkar
strömmens tillväxt. På motsvarande sätt erhålles vid strömmens minskning en
emk, som motverkar strömmens ändring.
Förhållandet kan lätt iakttagas genom ett enkelt försök med en solenoid,
som för att ge ett flöde av erforderlig styrka är försedd med järnkärna. Om
strömmen slutes genom den nämnda solenoiden, kan man observera, att det
erfordras en viss tid, innan den når sin fulla styrka. Då åter strömmen
brytes, kan man iakttaga en gnista (brytgnista). Om spänningen uppmätes
Fig. 4 : 16 o. 4 : 17. Strömmens förlopp vid slutning och brytning av en induktiv strömkrets,
försedd med urladdningsmotstånd (i?,).
under brytningen, finner man, att den ett ögonblick får avsevärt högre värde
än förut. Detta kan även lätt observeras, om man kopplar en elektrisk
glödlampa parallellt med solenoiden så, att den lyser svagt. I det ögonblick
då strömmen brytes, lyser lampan till starkare.
Det angivna fenomenet kallas för självinduktion och innebär, att då
strömmen i en ledare eller i en godtycklig strömkrets brytes eller slutes, induceras
genom induktion en emk, som motsätter sig ändringen. Resultatet blir, att
strömändringen försenas. Alltefter storleken av den inducerade emk:en i
förhållande till strömändringen talar man om en större eller mindre
själv-induktans hos kretsen. I många kretsar utan järn är självinduktansen av
obetydlig storlek, och kretsen säges då vara rent ohmsk. I analogi härmed
talar man om ett rent ohmskt motstånd, om det saknar nämnvärd
själv-induktans. För att ånge att en strömkrets har självinduktans, brukar man
använda uttrycket induktiv krets.
Fig. 4: 16 visar en spole, försedd med järn och med motståndet R, ansluten
parallellt med ett rent ohmskt motstånd till en strömkälla med
spänningen E. Strömmen genom spolen kan mätas genom en ampeiemeter A.
Strömkällan kan anslutas medelst en strömbrytare. Fig. 4:17 visar, dels hur
Strömstyrka
Tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
