Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Växelström - Y. Hysteresis- och virvelströmsförluster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Såsom tidigare jjåpekats, äro hysteresisförlusterna beroende av järnets
sammansättning och dess bearbetning. Vid det järn, som användes för
växelfält vid elektriska maskiner, ha hysteresisförlusterna nedbringats
genom legering av kolfattigt järn med kisel.
I en med växelström magnetiserad järnkärna uppträda förutom
hysteresisförlusterna även ett annat slag av förluster, som kallas för
virvelströmsförluster. Virvelströmsförluster i exempelvis en maskin kunna förekomma
i praktiskt taget alla ledande delar med slutna strömbanor, som äro utsatta
för ett växelfält, men uppträda huvudsakligen i järnkärnan. På grund av
flödets variationer induceras spänningar icke blott i de olika ledarna,
tillhörande lindningen, utan dessutom även i järnkärnor och andra metalliska
delar, som befinna sig i närheten av flödet. De uppkomna
induktionsström-marna gå runt i ett plan, vinkelrätt mot det magnetiska flödets riktning,
och storleken beror dels på strömbanans dimensioner, dels på materialet.
Ju större area, strömmen har att breda ut sig över, desto starkare blir den.
De uppkomna förlusterna kunna på vanligt sätt beräknas som produkten
av den inducerade spänningen och den uppstående strömmen, och man kan
därav omedelbart draga den slutsatsen, att virvelströmsförlusterna måste
vara proportionella mot kvadraten på den inducerade spänningen, dvs. mot
kvadraten på den maximala magnetiska tätheten B. Virvelströmsförlusterna
äro på samma sätt beroende av frekvensen och bli proportionella mot f2 B2.
Förlusterna omsättas i strömvärme, och resultatet blir, att järnkärnan
uppvärmes.
För att i elektriska maskiner nedbringa virvelströmsförlusterna kan det
ifrågavarande materialet utföras så, att det får högre elektriskt motstånd.
Detta kan ernås genom legering, exempelvis med kisel, s. k. legerad plåt.
Vidare söker man nedbringa ledningsarean för de uppkommande
strömmarna genom att uppdela järnet i sinsemellan isolerade plåtar. Normalt
användes för elektriska maskiner dynamoplåt av 0,35 à 0,5 mm tjocklek,
isolerad medelst papper eller lämpligt lack. De uppstående elektriska
strömmarna gå vinkelrätt mot induktionslinjernas riktning. Vid uppdelning av
järnet i plåtar, s. k. laminerat järn, skola därför de olika skikten ligga
parallellt med induktionslinjernas riktning, för att lamineringen skall få
åsyftad verkan. I annat fall försvagas dessutom det magnetiska flöde, som
järnet är avsett att leda. Det visar sig, att virvelströmsförlusterna äro
proportionella mot kvadraten på plåttjockleken.
De totala förluster, som uppstå i järn, utsatt för växelflöde, och alltså
äro att finna i en transformator, en synkrongenerators, en asynkronmotors
eller en likströmsmaskins ankare etc., bestå, enligt vad ovan sagts, av dels
hysteresisförluster, dels virvelströmsförluster. Båda dessa äro approximativt
proportionella mot kvadraten på den magnetiska tätheten, men
hysteresisförlusterna äro direkt och virvelströmsförlusterna kvadratiskt beroende av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
