Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Växelström - Y. Hysteresis- och virvelströmsförluster - Z. Strömförträngning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
frekvensen. Den totala järnförlusten i förekommande material för maskiner
brukar anges genom järnets förlustsiffra. Denna anger effektförlusten i
W per kg järnplåt för ett flöde med maximala tätheten B = 10 000 vid 20° C
samt vanligen vid 50 hz. För legerad dynamoplåt med en tjocklek av 0,3 5
mm är förlustsiffran vid 25 hz ca 0,8 och vid 50 hz ca 2,1 W/kg. För
medel-legerad plåt är förlustsiffran 2 à 3 och för olegerad dynamoplåt 4 à 6 W/kg
vid 50 hz.
Till vad som ovan sagts om virvelströmsförluster, bör tilläggas, att dylika
förluster även kunna uppträda i förekommande apparater, om exempelvis
en metall är i rörelse i förhållande till det magnetiska flödet från en magnet,
som är permanent eller magnetiserad med likström. De i metallen
inducerade strömmarna få därvid en sådan riktning, att de verka bromsande på
rörelsen. Det nämnda virvelströmsfenomenet utnyttjas för bromsar samt
för dämpanordningar vid mätinstrument. För det senare ändamålet
brukar man använda en skiva av koppar eller aluminium, som får rotera
mellan polytorna till en permanent magnet. Instrument av induktionstyp,
s. k. ferrarisinstrument, samt energimätare för växelström grunda sig på
att det genom ett växelflöde alstras virvelströmmar i en skiva eller i en
cylinder, vanligen av aluminium, varigenom man erhåller ett vridande
moment. Likaså finnas reläer, baserade på samma princip.
Z. Strömförträngning.
Tidigare har påpekats, att resistansen vid växelström kan bli större än
vid likström och att i vissa fall ökningen kan bli av betydande storlek.
Orsaken härtill är växelströmmens självinduktion. Om man undersöker
strömfördelningen i en ledare med växelström, finner man följande. Den
del av strömmen, som går fram i mitten av ledaren, blir omgiven av ett
avsevärt större magnetiskt flöde än de delar av strömmen, som gå fram
närmare ytan. Följden därav är, att den inducerade
självinduktionsspän-ningen blir större för en strömbana i närheten av centrum än för en
strömbana, som ligger närmare ytan. Om man behandlar varje strömbana som
en självständig strömkrets, blir alltså det resulterande motståndet mot
strömmen större för strömbanor nära centrum. Spänningsfallet från en punkt
på ledaren till en annan måste emellertid vara lika i samtliga strömbanor
över hela tvärsnittet, och följden blir, att de strömbanor, som ligga
närmare ytan, få en större strömtäthet än de strömbanor, som ligga närmare
centrum. Om ledaren åter för likström, blir strömtätheten lika över hela
tvärsnittet.
Den ojämna strömfördelningen vid växelström ger samma resultat, som
om resistansen vore större. Samtidigt bli också de uppstående strömvärme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
