Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Elektriska mätningar och mätinstrument - G. Mätmetoder - 1. Motståndsmätning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
förfaringssätt som vid motsvarande likströmsmätning. Det bör dock
bemärkas, att motståndets storlek i viss mån beror på frekvensen. Dels kan
i ledaren uppträda en strömförträngning, som ökar motståndet, dels kunna
virvelströmmar induceras i angränsande ledande material, varigenom aktiv
effekt förbrukas och det uppmätta motståndet blir högre. Inverkan av de
båda nämnda faktorerna stiger med ökad frekvens.
Om kretsen innehåller induktans och kapacitet, bli förhållandena ej
längre så enkla. Dess motstånd mot strömmen karakteriseras nu av fyra
storheter, nämligen kretsens resistans, induktans och kapacitet samt
strömmens frekvens. För att bestämma de olika i kretsen ingående storheterna
tillämpas olika metoder, som ej behandlas här. En strömförande
växelströmskrets kan karakteriseras av sju mätstorheter, nämligen spänning,
ström, resistans, induktiv reaktans, kapacitiv reaktans, fasförskjutning och
aktiv effekt, varjämte man också understundom brukar medräkna kretsens
reaktiva effekt och skenbara effekt. På motsvarande sätt som vid en
likströmskrets äro de olika konstanterna ej oberoende av varandra. Om man
sålunda av de sju angivna storheterna har bestämt fyra, godtyckligt vilka,
kunna de återstående tämligen enkelt beräknas. För sambandet mellan
storheterna hänvisas till de uttryck, som angivits i kap. 5.
Vid alla mätningar med växelström brukar man räkna med spänningens
och strömmens effektivvärden. Man utgår då i allmänhet från att
spänningar och strömmar äro approximativt sinusformade. Med dessa
förutsättningar blir förhållandet mellan förloppets effektivvärde och dess
am-plitudvärde lika med 0,707. Såsom framhållits i kap. 5, är effektivvärdet
avgörande för strömmens elektromagnetiska verkan, dess elektrodynamiska
verkan och värmeverkan. Till skillnad från effektivvärdet (det geometriska
eller kvadratiska medelvärdet) talar man också om förloppets aritmetiska
(galvanometriska eller elektrolytiska) medelvärde, som i fråga om en
växelström utgör medelvärdet av den elektricitetsmängd, som framgår i
kretsen. Förhållandet mellan förloppets effektivvärde och det aritmetiska
medelvärdet brukar benämnas formfaktorn, och denna utgör för ett
sinus-format förlopp 1,11.
Om ett förlopp innehåller övertoner, vilket ibland är fallet vid praktiska
mätningar, kan formfaktorn mycket väl avvika från det ovan angivna
värdet 1,11. Som exempel kan anges, att om en ström innehåller en tredje
överton, vars amplitud är av samma storlek som grundtonen, kan
formfaktorn variera mellan 1,01 och 1,46, beroende på tredje övertonens
tidsläge i förhållande till grundtonen. Så stora övertoner äro visserligen
sällsynta inom kraftverksdriften, åtminstone under normala förhållanden. I
vissa fall då kraftledningssystemet innehåller en större kapacitet,
exempelvis vid långa ledningar eller då systemet är försett med
kondensator-batterier, kunna dock övertonerna bli av ganska betydande storlek. Vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
