Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Skyddsreläer - B. Reläskydd för linjer - 1. Kortslutnings- och överströmsskyddet - d. Distansskyddet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
reläer. Frågan om vilken arbetsprincip som är lämpligast, måste avgöras
från fall till fall. Följande synpunkter torde emellertid vara allmänt erkända.
Resistansreläerna lämpa sig av flera anledningar endast för kabelnät.
För luftledningar konkurrera reaktans- och impedansreläer.
Reaktans-reläerna äga den fördelen, att ljusbågsmotståndet, som alltid är rent ohmskt,
ej påverkar distansmätningen, men de ha större benägenhet för obefogad
utlösning vid pendlingar och för felmätning vid begynnande
pendlingsfenomen än impedansreläerna, varjämte de ställa större anspråk på
mät-transformatorerna.
I vissa distansskydd har man sökt kombinera reaktansskyddets av
ljusbågsmotståndet oberoende distansmätning med impedansskyddets större
okänslighet för pendlingar, exempelvis på så sätt, att skyddet under de
första tiondels sekunderna efter ett fel, på vilken tid pendlingar i
allmänhet ej hunnit utbildas, arbetar som ett reaktansrelä och därefter som
ett impedansrelä eller också så, att själva mätprincipen innebär en blandad
reaktans- och impedanskarakteristik hos reläskyddet. Den förra metoden
tillämpas i det för närvarande på en del av Vattenfallsverkets primärlinjer
använda reläskyddet, Siemens reaktans-impedansskydd. Den senare
metoden finnes utförd i Brown Boveris s. k. vridfältrelä, som användes för större
delen av Vattenfallsverkets primärsystem, och i viss mån även i Aseas
distansskydd, som användes bl. a. på Vattenfallsverkets 55 kV nät för
50 hz.
Ett distansrelä måste tydligen på ett eller annat sätt mäta impedansen
från reläet till felet, dvs. reläet måste ha ett mätorgan. Mätvärdet på
impedansen skall motsvara en viss utlösningstid för reläet, vilket åstadkommes
genom ett tidorgan. Men reläfunktionen måste även göras beroende av på
vilken sida om reläet felet ligger, dvs. det fordras ett riktorgan. För att sätta
det hela i funktion, när ett fel inträffat, behöves slutligen ett startorgan. I
utförda konstruktioner av distansreläer förekomma dessa organ ofta ej
såsom separata enheter, utan de äro mer eller mindre sammanbyggda med
varandra.
Startorganet utföres enklast som ett överströmsrelä. Överströmsprincipen
är emellertid i många fall icke möjlig att tillämpa. Vid kortslutning på
stort avstånd från någon matningspunkt i ett nät med starkt skiftande
belastningsförhållanden kan nämligen, särskilt när endast få och lågt
magnetiserade generatorer äro anslutna, kortslutningsströmmen genom
vissa reläer bli mindre än den största förekommande belastningsströmmen.
I dylika fall måste startorganet utföras som ett underimpedansrelä, dvs.
så, alt det reagerar för en lägre ström vid lägre spänning.
Riktorganet utföres enligt samma principer som i de speciella riktreläerna.
Mätorganet är distansreläets viktigaste del och utföres enligt en mångfald
olika principer. Som grundtyper kan man beteckna dels växelströmsohm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
