Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Överspänningar och överspänningsskydd - A. Olika slag av överspänningar - 3. Atmosfäriska överspänningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’247
En åskledare på en byggnad har till uppgift att bereda lättaste möjliga väg
för urladdningen över byggnadens yta ned mot jord. En åskledaranläggning
består av följande huvuddelar: uppfångare och takledningar, avsedda att
uppfånga de atmosfäriska urladdningarna, nedledningar samt jordlinor
med jordtag (jordkontakter). Beträffande åskledaranläggningens utförande
må följande påpekas.
Uppfångarna böra vara placerade högre än någon del av den anläggning,
som skall skyddas. Alla ledare skola utföras så, att minsta totala motstånd
erhålles från uppfångare till jordtag. Krökar och slingor böra undvikas.
Om inom eller utom byggnaden finnas stora metallföremål eller
metallmassor (rörsystem osv.), böra de metalliskt förbindas med åskledaren för
undvikande av sidoöverslag, vilka kunna medföra såväl brandrisk som
livsfara. Åskledaren får ej förbindas med elektriska ledningar av något slag i
byggnaden och får ej heller ha gemensam jordledning med den elektriska
anläggningen. Parallellföring av elektriska ledningar med åskledarens
ledningssystem bör undvikas. Jordtagens (jordkontakternas) antal och
dimensioner böra väljas så, att det totala jordmotståndet för anläggningen håller
sig så lågt som praktiskt är möjligt och helst ej överstiger 10—20 ohm.
Åskledarens skyddsverkan kan bl. a. avläsas ur statistiska siffror från
amerikansk källa, enligt vilka frekvensen av åskeldsvådor för lantgårdar
utan åskledare visat sig vara omkring 20 gånger större än för sådana med
åskledare.
c. Blixtnedslag i de elektriska högspänningsanläggningarna.
Vandrings-vågor på kraftledningar.
De elektriska kraftledningarna, såväl stolpar som linor, utgöra ofta ett
inbjudande mål för blixten, särskilt då ledningen går fram på höjder eller
i trakter, där höga föremål saknas i närheten av ledningen. Nedan behandlas
till en början de fenomen, som inträffa, när en elektrisk kraftledning drabbas
av ett direkt blixtnedslag.
Elektricitetsmängden i nedslaget skiljer sig i två delar, som vandra ut på
ledningen åt var sitt håll från nedslagsstället. I själva nedslagsstället uppstår
en överspänning, som är lika med produkten av blixtströmstyrkan och den
resulterande impedansen för blixtströmmen. Den impedans en kraftledning
erbjuder, då den passeras av en ström med det i fig. 28: 6 angivna
tidsförloppet, benämnes ledningens vågmotstånd. Vågmotståndet är tämligen
oberoende av ledningens utförande, längd m. m. och uppgår till ca 400 ohm
per fas. Den resulterande impedansen i nedslagsstället är lika med hälften
av detta värde, och överspänningen blir alltså lika med ca 200 gånger
blixtströmstyrkan. Denna spänning är ofta så hög, att överslag uppstår från den
av blixten träffade fasen till jord eller till närliggande fas respektive faser.
Vid t. ex. en väl isolerad 220 kV ledning är överslagsspänningen från fas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
