Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CXXXVIII
LEFNADSTECKNING.
Emot landshöfdingar yrkas nu, när anledningar dertill
gifvas, den satsen, att hvarje utöfver lagens bokstaf sträckt
åtgärd att främja lagens afsigter är ett brott. För
landshöfdingar åter får den regeln icke gälla, att all anklagelse skall
grunda sig på någon lag, under hvars ordalydelse eller
åtminstone under hvars, igenom vissa exempel ådagalagda,
allmännare mening den åtalade handlingen eller försummelsen kan
med riktig slutkonst hänföras. För några år sedan tilltalade
herr justitieombudsmannen den landshöfding, som med fler
faldiga odödliga förtjenster om fäderneslandet står framom alla
andra i ära, för det förmenta embetsfelet, att han användt i
ett ovanligt fall strängheten af en sällan brukad, men dock
icke upphäfven, men dock i en autentik lagsamling såsom
gällande införd författning. Nu tilltalas jag af
justitieombudsmannen för det, att jag underlåtit hvad ingen lag mig ålagt;
nu uppletar hans sakförare, för att fälla mig, ordet ansvar uti
tvenne, till det anmärkta förhållandet icke lämpliga, §§ af
landshöfdinge-instruktionen; nu vränges detta ord ifrån
betydelsen af skadeersättning till den af straff; och nu yrkas emot
mig, i följd af denna uppenbara vrängning, en hård bestraffning,
sedan bemälte sakförare högtidligen erkänt, att en sådan
bestraffning icke kunde bestämmas efter någon lag, utan endast
efter domarens godtyckliga pröfning. I en tid, då svenska
folket icke egde några väktare öfver lagskipningen, vårdade
det sjelf sina rättsbegrepp uti betydningsfulla ordspråk,
öfver-låtna ifrån slägte till slägte. Ett af dessa, upprepadt i de
förträffliga domare-reglerna, lyder så: »Vilja eller våld är icke
landsrätt». Skulle en tid komma, då denna urgamla svenska
sats glömdes eller fräckt föraktades, så vore icke heller den
tiden långt borta, hvilken skulle ännu en gång besanna den
lika urgamla regeln: »Den sin frihet missbrukar är värd att
mista henne.»
Emot det straff-förslag, som åklagaren uppgifvit, har jag
ingen annan anmärkning att göra, än att jag anser det vara
allt för lindrigt. Det svarar icke emot det föregående
påståendet, att jag må dömas efter godtycke, i brist af lag. Kunde
ett sådant i principen fullständigt våld vinna framgång, så
borde det icke heller vara halft i tillämpningen. Då hade
man bort påstå förlusten af lif, ära och gods — ty de döda
tala ej för samtiden och skrifva ej för efterverlden —, icke endast
penningeböter, »svarande mot en eller två månaders
landshöfdingen». Men genom ett så konseqvent påstående hade
också åklagaren, med någon heder för sitt mod, stält sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
