Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOFRÄTTENS DOM DEN 19 NOV. 1821. CXXIII
besvara riksgäldskontorets förfrågningar», fann
invändningen, att advokatfiskalen vändt sig mot landshöfdingen
i stället för konungens befallningshafvande, böra förfalla,
derför att Järta sjelf bestridt landssekreterares och
landskamrerares inblandning i målet, och fälde sitt utslag sålunda:
>då den skyldighet, soln enligt instruktionen af d. 4 Nov.
1734 herrar landshöfdingar åligger att med nit och
skyndsamhet gå rikets kollegier och andra embetsmyndigheter
till handa, ofelbart blifvit af herr landshöfdingen åsidosatt,
pröfvar hofrätten i förmåga af i kap. 12 §
rättegångsbalken, hvaraf advokatfiskalen, som förment något ansvar för
så beskaffad felaktighet icke vara i lag och författningar
bestämdt, icke bort sakna grund till ett lagligt påstående,
rättvist att fälla landshöfding Järta att böta
etthundrafemtio daler silfvermynt med femtio rdr b:co». Järta
besvärade sig icke öfver utslaget.1)
!) Två år efter denna process fick Järta en liten vedergällning öfvad
mot lagmannen Laurin och mot Svea hofrätt, hvilka gjort sig skyldiga
»not honom till alldeles samma förseelse, hvarför han sjelf lagfördes och
dömdes 1821. Advokatfiskalen Laurin hade år 1816 fått, i en remiss af
ntesböter från kon. befhde i Falun, mottaga tvenne på landskontoret af
förseelse inlagda enskilda assignationer, och tillät sig att i memorial
hirom till hofrätten bl. a. yttra, att det »syntes honom att landshöfdingen,
som egde att inom länet handhafva lag och författningar, snarare bort»
enligt gällande förordningar af 1766, 1790 och 1792 »befordra
assignan-len till straff för lagbrott, än i embetsväg hans assignalion mottaga och
godkänna.» Ämnet var ömtåligt, ty frågan om assignationerna var, såsom
föret är nämndt, föremål för uppmärksamhet; men Järta hade den
åsigten, hvilken ock sedermera visade sig vara riktig, att de nämnda
förordningarna icke voro i sin dåvarande lydelse strängt tillämpliga på
ifrågavarande graverade assignationer, och han var ej sinnad att tåla en
dylik lös anmärkning af advokatfiskalen Laurin. Han ingick derför till
Svea hofrätt d. 21 Nov. 1816 med ett skarpt memorial, hvari han utom
annat begärde, att Laurin »måtte tillhållas att antingen offentligen
återtaga detta sitt kanhända icke nog öfvervägda omdöme, eller också
förvandla det till en bestämd å embetets vägnar emot landshöfdingen stäld
anmärkning». Härpå liksom på en annan skrifvelse af samma dag gaf
hofrätten intet svar och blef af Järta, redan i hans förklaring, rörande
försummelserna gentemot riksgäldskontoret af den 28 April 1821, erinrad
om denna sin underlåtenhet.
Sedan hofrätten i utslaget af d. 19 Nov. 1821 dömt Järta till böter
derför att han ej besvarat riksgäldskontorets bref, ingick denne genast
med en ny skrifvelse till hofrätten d. 3 Dec. 1821 och yttrade deri, efter
en erinran om sina föregående obesvarade framställningar: »Då herr
presidenten och kongl, hofrätten funnit 1 kap. 12 \ rättegångsbalken vara
lämpligt till min underlåtenhet att besvara en publik autoritets skrifvelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
