Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING.
195
terna, men dessa likväl i de flesta hänseenden ännu
bibehöllo sin ursprungliga sjelfrådighet. I spetsen för folken
stodo konungar (reges); för de tillfälliga krigareskarorna
härförare (duces). De förre valdes sannolikt inom någon
af den allmänna vördnaden helgad ätt, de senare
upphöjdes till befäl af aktningen för deras ådagalagda tapperhet1.
Men både i krig och fred var religionens makt den enda,
hvilken kunde öfverväldiga de förbundnes egensinnighet
och tygla deras vildhet2. Sålunda säger Tacitus om
krigstillståndet, att det var presterna allena lofligt att näpsa,
fängsla eller tukta, icke såsom till verkställighet af någon
straffdom eller af anförarens beslut, utan såsom vore det
befaldt af den gud, hvilken troddes vara hos de krigande
tillstädes3. I de fredliga församlingarna åter voro presterna
ordnande styresmän, som egde att äska ljud och
vidmakthålla lugnet, när konungarne eller höfdingarne hade något
att föreställa de äfven då väpnade menigheterna4.
Enskild eganderätt var ännu vid den tid, då Tacitus
skref, endast ofullständigt införd bland germanerna. Den
jordvidd, som hvarje flock intagit, var ej skiftad5. Tvister
1 >Reges ex nobilitate, duces ex virtute sumunt Nec regibus infinita
aut libera potestas; et duces exemplo potius quam imperio, si prompti,
si conspicui, si ante aciem agant, àdmiratione præsunt.» Germ. kap. 7.
2 Jfr E. G. Geijers afhandlingar Om feodalism och republikanism,
Svea, i häftet, sid. 149 och 207, samt Om den gamla svenska
förbunds-författningen, Iduna, häftet 9, sid. 216 o. f. Jemväl J. Mösers Osnabrückische
Geschichte, Einleitung, $$ 28 och 29. Grimm 1. c. s. 751.
3 »Ceterum neque animadvertere, neque vincire, ne verberare
qui-dem nisi sacerdotibus permissum: non quasi in pcenam, nec ducis jussu,
sed velut deo imperante, quem adesse bellantibus credunt». L. c. kap. 7.
4 »Ut turbæ placuit, concidunt armati. Silentium’ per sacerdotes,
quibus tum et coërcendi jus est, imperatur. Mox rex, vel principes, prout
ætas cuique, prout nobilitas, prout decus bellorum, prout facundia est,
audiuntur, auctoritate suadendi magis, quam jubendi potestate». L c. kap.
11. — Då Möser 1. c. § 14 not a förbinder de tvenne här ofvan anförda
ställen ur Taciti Germania, gör han ej den skilnad emellan krigs- och
fredstillstånden, som jag anseU böra bemärkas.
4 »Agri pro numero c ul t o rum ab universis per vices occupantur;...
Ärva per annos mutant.» Tacitus 1. c. kap. 26. — Julius Cæsar, hvilken
omkring 150 år före Tacitus gaf, uti sina kommentarier De beUo Gallico,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
