Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 T 2
VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.
väl icke varit sä ansedd som den nordiska adalkonan.
Hon hade väl icke kunnat giftas til hedhers ok
husfru-dömes, til lasa ok nykla, högtidliga ordalag, under hvilka
bruden af dess giftoman öfverlemnades åt brudgummen,
för att inträda uti hans bo till delaktighet i hans lösören
och i allt, hvad de under äktenskapet kunde gemensamt
förvärfva1. En tredjedel deruti, jemte morgongåfvan.
tillerkände henne redan den äldre Vestgötalagen2, ehuru
sammanfattad i en tid, då ännu icke qvinnokönet egde
någon ovilkorlig rätt till arftägt och derigenom till
bestämd egendomsbesittning.
Att månggifte ej var allmänligen brukligt ibland
germanerna, intygar Tacitus. Sådant synes ock
förhållandet hafva varit i Sverige, äfven före kristendomens
införande3. Hela eganderättssystemet, efter våra äldsta
skrifna lagar, utgår från grundsatsen af engifte, och det
är icke sannolikt, att den nya religionens makt kunnat
hastigt skapa ett sådant system, om ett annat förut varit
stadgadt. Att konkubinat varit tåldt, må medgifvas; men
1 Upl.-l. Ä. B. fl. 3. I dr Schlyters edition, utkommen sedan denna
afhandling författades, lyda orden: til heper ok til husfru.
2 A. B. fl. 18. — Finge man, med Gilbert Stuart, antaga, att
Tacitus med dos menat något från de ömsesidiga giftermålsskänkerna
(munera) särskildt, så kunde hustruns delaktighet i mannens egendom
(giftorätt) hafva varit en ibland germanerna uråldrig rättssed. Sannolik
förekommer mig dock icke denna förklaring af det anförda stället hos Tacitus.
3 Adamus Bremensis berättar väl, att svenskarne, ehuru i allt annat
måttliga, befryndade sig med flera hustrur, och att de sålunda aflade
barnen blefvo för äkta och lagliga hållna. Man torde dock skäligen kunna
betvifla allmänlighelen af detta förhållande. Var han i tillfälle att derom
inhemta säkra och fullständiga underrättelser? Eller må det ej vara
sannolikare, att han, liksom i våra dagar mången resande utländing, förestälde
sig, att vissa förnämas seder varit hela nationens. Bland de mäktige var
konkubinatet ej ovanligt, hvilket de nordiska sagorna intyga. Men
hvilketdera var regel, hvilket undantag: engifte eller månggifte? Utmärka
väl svenskarnes öfriga samhällsförhållanden en deruti så ingripande
skiljaktighet från de tyska germanernas, som den vore, att de förre icke skulle,
såsom Tacitus intygar om de senare, hafva varit conienti singulis uxorihus.
exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatemy plurimis nuptiis
ambiuntur (Germ. c. 18)?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
