Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 T 2
VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.
bibehållit åt det på en gång jordbrukande och jordegande
ståndet, under den betydelsefulla benämningen af rikets
allmoge, dess ursprungliga sjelfständighet, befästa^ genom
dess rättighet att deltaga i lagstiftningen och
beskattningen. Man för sig kallades af ålder svenske bonden:
och denna ärorika benämning utmärkte hans oförlänta
herravälde inom sitt hus och sin egorymd. Mot det
förbund af slägter, som han tillhörde, och mot dess
öfverhufvud hade han dock vissa skyldigheter, som med hans
sjelfrådighet kunde stå tillsammans; förnämligast dessa,
att deltaga i det gemensamma försvaret och att under
konungens färder i landet förpläga honom och hans
män Dessa pligter föranledde till skatter, hvilka
under namn af ledungs-lama och alter- eller ättagäld äro
första upphofvet till den ordinarie hemmansränta, som
med utvidgadt ändamål nu åligger all den jord, hvilken
icke blifvit derifrån löst genom frivilligt åtagande af andra,
mot den samma i början svarande, personliga
tjenste-skyldigheter och reella besvär.
Men utom den af de fria bönderna med full
eganderätt innehafda odaljorden, som sedermera utgrenat sig
till skatte- och frälsejord, förekomma i de gamla lagarna
och i urkunder af samma eller högre ålder tvenne andra
arter af grundegendomen, nämligen Upsala öde
(rätteligen Od) och allmänningar, hvarifrån de nuvarande
kungsgårdar och kronohemman anses i allmänhet härleda sig.
Ett torde hända ogenomträngligt mörker höljer
ursprungliga tillkomsten och beskaffenheten af den första
ibland dessa egendomsarter. Hvad man derom tror sig
1 Tidigt omtala våra sagor skatter till konungarne. Men att anse
dem såsom vedermälen af någon personlig ofrihet eller såsom någon
re-cognitio dominii för jorden, vore utan tvifvel att lämpa tyska feodalbegrepp
till Sveriges på bondfriheten hvilande författning. Skatterna voro
ursprungligen frivilliga gåfvor (skattgiafer kallas de i Yngl.-sagan). Sådana
omtalar ock Tacitus såsom vanliga ibland de fria germanerna. »Mos est
civitatibus ultro ac viritim conferre principibus vel armentorum vel frugum;
quod, pro honore acceptum, etiam necessitatibus subvenit. L. c. kap. 15.
Jfr Grimm 1. c. ss. 246 och 297.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
