Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA LAGFARENHETENS UTBILDNING. 2,285
Landslagen hade i 2:dra kapitlet af konungabalken
uttryckligen stadgat, att intet af kronans gods och
inkomster finge af någon konung minskas för andra
konungar och att, om så skedde, egde en efterkommande
konung rättighet att det återkalla. Denna ständigt
öfver-trädda föreskrift bekräftades väl genom riksdagsbeslutet
i Norrköping 1604 i så måtto, att konungarne och
furstarne icke finge bortgifva jordagods och liggande
grunder utan under vilkor, att dén, som sådana gods
bekomme, skulle, när någon förändring i regementet
skedde, söka stadfästelse af donationen hos den konung
eller furste, som i regeringen inträdde. Vidare stadgades
, att förläningstagaren icke hade rätt att sälja eller
förpanta något så doneradt gods samt att, om han utan
bröstarfvingar aflede, skulle det till kronan återfalla.
Men dessa nya förordnanden blefvo ej mer än
landslagens under följande regeringar iakttagna och tjenade
endast att bereda en mängd enskilda personer
oförvän-tadt lidande, när omsider rikets tillstånd fordrade, att de
bestämda, men vanvårdade lagbuden gjordes gällande
och då alltför ofta med oskälig stränghet tillämpades.
Lika vanmäktiga voro de förordningar, som
konungarne Erik, Johan och Carl utfärdade för att hålla
allmän och enskild säkerhet vid makt. Den offentliga
straffrätten, som dessa konungar sökte att utvidga, var
hotande i deras hofordningar, gårdsrätter, stadgar om
högmålssaker, förbud mot olaga gästning m. m., men
kunde ej blifva stadigt verksam i ett samhälle, der
medlemmarne af konungaslägten under ständiga stridigheter
ej sällan med uppenbart våld bekrigade hvarandra, der
än den ene, än den andre ibland dem sökte bistånd af
en adel, hvars makt under sådana förhållanden allt mer
och mer tillväxte, och der äfven folkmenigheterna nog
synnerligen till aktandes hvad sjelfva staten och rikets fundamental-lag
och stadgar angår, som icke utan stora motibus och förändringar låta sig
ombyta.» Man hade nämligen börjat påstå, att skatteallmogen, som ej
hade eganderätt till sin jord, ej borde utgöra ett riksstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
