Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
- VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR.
ställa utslagen hofrättens pröfning1; — att hofrätterna
måtte blifva handhafda vid sin jurisdiktion, utan intrång
deruti af andra kollegier; — att, till förekommande af
regeringens alltför myckna besvär med justitiesaker,
riksdrotsen måtte, biträdd af ett assistensråd, kunna när sà
fordrades behandla och afgöra sådana mål, dock salvo
jure Majestatis; — att, i följd af myntvärdets försämring
sedan Kristofers lag utgafs, de der stadgade böter måtte
erläggas med »en daler svènskt gängse silfver» för en
mark; — att någon efter förbrytares olika förmögenhet
afpassad olikhet i böter väl icke måtte ega rum (hvilket
Stjernhjelm, Stjernhöök samt tvenne andra ledamöter af
kommissionen yrkade); men att rika och förnäma
brottslingar kunde af höga öfverheten åläggas att, utöfver
böterna, gifva något ad pios usus till kyrkor och skolor2;
— att för lönskaläge, hor, blodskam, stöld och
edsöresbrott straffbarhetsgraderna måtte på föreslagna sätt
no-gare bestämmas, samt straffen derefter dels skärpas, dels
mildras; — att i afseende på förmynderskap vissa af
kommissionen tillstyrkta stadganden måtte afhjelpa
landslagens ofullständighet härutinnan3; — att å landet
aflinge-gods finge bortgifvas genom testamente, som borde vara
gjordt med fri vilja och fullt förstånd samt bekräftad af
1 För detta tillstyrkande anfördes såsom skäl, att underrätternas
anseende förringades derigenom, att de måste döma till svåra straff, som
dock alltid af hofrätterna och konungen mildrades.
2 Rådet och äfven hofrätterna dömde stundom till sådana
penitens-böter, hvilka hade i den kanoniska rätten sin ursprungliga grund.
3 Efter landslagen, 20 kap. G. B., voro endast fader och moder,
men då de ej funnes i lifvet, närmaste skyldemän berättigade och
plig-tiga att vårda och förvalta omyndiges gods (tutores legitim*). Betänkandet
i denna denna punkt framstälde angelägenheten att äfven tutores
testo-mentarü, näst efter föräldrar, och, i tredje rummet, dativi (d. ä. af
domaren utsedda) måtte erkännas. Det antog förmyndares frihet från ansvar
för skada å barnagods, när de vårdat det som sitt eget, och »ej svek eller
lata culpa derunder spelat». Dessa grundsatser godkändes och
utvecklades sedermera uti 1669 års förmyndareordning, hvarifrån de öfvergingo
i 1734 års lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
