Elefantjägaren Hans Stark / Tredje kapitlet (1881) Author: Alfred Wilks Drayson Translator: Adolf Born - Tema: Hunting and wildlife Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

TREDJE KAPITLET.

Jägarnes plan. -- Elefanternes framstormande. -- Jagtens byte.

Hvilken jägare i vår kultiverade och tätt befolkade verldsdel kan väl göra sig en rigtig föreställning om de sinnesskakningar och faror, som i Afrikas urskogar äro förenade med jagten på en hjord väldiga vilda elefanter? Hvad är väl en räfjagt på gamla Englands gräsmarker eller en vildsvinsjagt i någon inhägnad djurgård i norra Tyskland i jemförelse med den kraft och skicklighet, som erfordras för att betvinga listen och jettestyrkan hos en ofantlig hundraårig elefant, som trotsar sin motståndares alla kulor och vapen!

Blodet flyter hastigare genom ådrorna vid tanken på att stå ensam i ett tätt busksnår i en afrikansk urskog på endast få stegs afstånd från en af dessa vaksamma jettar, hvilkens fot lika lätt kan söndertrampa en menniska, som denna en liten råtta, och hvars framstormande krossar hvarje hinder! Att i närheten af en flock dylika vidunder kunna säkert gömma sig för att noga iakttaga deras rörelser och passa på ett gynsamt tillfälle till det dödande skottet, hvarpå då följa de vildaste, mest ursinniga toner från det sårade djuret, detta bildar de i högsta grad spännande momenten af en sådan jagt. Tänker man sig det tropiska, glödande landskapet, betäckt med de präktigaste blommor och lifvadt af en mångfald brokiga foglar, medan behagfulla gazeller fly i alla rigtningar för det ovanliga, af jägarne förorsakade bullret, så blir hemligheten af den feberaktiga jagtlust lätt

15

förklarlig, hvilken fortfarande vidhänger alla dem, som en gång ha smakat denna »sport», och gör denna till ett verkligt lefnadsbehof för sådana personer. -- De män, hvilka stodo samlade kring Hans, voro allesammans bepröfvade jägare, och anblicken af de lugnt betande elefanterne fyllde dem med ny stridslust.

-- Vi få icke visa oss, -- sade Hans, -- strutsarne dernere ha redan vädrat oss och kunna meddela sin oro åt elefanterne. Vi vilja draga oss tillbaka och rådgöra om planen för vårt angrepp.

Hela sällskapet lemnade sin upphöjda ståndpunkt på kullen och slog sig derpå ned i gräset, så att det var doldt äfven för de skarpaste blickar med undantag af gamarnas, hvilka drogo sina kretsar högt uppe i luften. En hvar af jägarne profvade beskaffenheten af den mark, som skilde sällskapet från floden, i hvars närhet elefanterne betade. Efter en paus af några minuter frågade en af de äldste männen de öfriga, hvilken plan de hade fattat.

-- Tala du först, Piet, -- svarade Hans, -- sedan vilja vi yttra våra åsigter.

-- Jag tror, -- sade Piet, -- att vi vända oss åt höger, inträda i busksnåret der och smyga oss fram utmed floden, till dess vi komma i närheten af elefanterne.

Nästan alla gillade denna plan så när som på Hans, hvilken uttalade sig derhän, att han af tvenne anledningar ville föreslå en annan plan.

-- Först och främst är vinden ogynnsam för denna marsch, emedan den vid vårt inträngande i busksnåret genast skulle föra dunsten af oss till elefanterne. För det andra ligger den stora, täta skogen der ungefär en mil bakom elefanterne. Så snart vi beträdt den, få vi icke mera syn på dem. På dessa grunder är jag af den

16

åsigt, att vi böra vända oss åt venster, uppställa oss emellan hjorden och skogen och vänta, tills den under betandet närmar sig oss. För den händelse att djuren försöka draga sig ur spelet, måste de springa i rigtningen åt våra vagnar, och om vi i dag icke nedlägga alla, så kunna vi i morgon till häst förfölja flyktingarne.

Efter någon tvekan instämde jägarne i denna plan och beslöto att skrida till angrepp. En hvar undersökte låset på sin bössa, försedde den med ny knallhatt, profvade innehållet af patrontaskan och skred derpå jemte de öfrige i gåsmarsch framåt i den aftalade rigtningen.

När jägare förmoda elefanter vara i närheten, så förstås det af sig sjelf, att intet skott får affyras mot något obetydligare djur. Har alltså jagtsällskapet spridt sig, så erfordras det endast knallen af ett skott för att genast åter samla det, ty en hvar vet, att det icke kunnat gälla något annat än en elefant. En fet elg, hvars blotta åsyn kom munnen att vattnas på kaffrerne, lät man derföre stå oantastad under ett träd och med förundran blicka på det för densamma nya skådespelet af en hjord tvåbenta varelser, som drogo igenom hans betesområde. Ett skott skulle icke allenast ha oroat hela trakten utan äfven utan ringaste nytta dödat djuret, något som hvarje äkta jägare afskyr. Begagnande hvarje upphöjning i marken och hvarje buske till betäckning, kringgingo Hans och hans sällskap elefanternes ställning och gjorde, när de hunnit om dem ungefär åttahundra steg, slutligen halt, utan att dessa vaksamma, skarpsinniga djur hade en aning om deras närvaro. Hvarje jägare intog nu ställning bakom ett träd och afvaktade ett tecken af anföraren, innan angreppet började. Det blef snart uppenbart, att elefanterne under betandet närmade sig dem, och om jägarne förhöllo sig lugna, så måste

17

villebrådet komma inom håll för deras kulor. Hjorden bestod af tolf väldiga, med stora betar beväpnade djur, så att vid deras annalkande jägarnes hjertan började att klappa hastigare i förväntan af den kommande kampen. Lugnt betande kommo urskogens jettar allt närmare det förderfbringande ställe, der jägarne lågo i bakhåll, dock tycktes de redan fått väder deraf, ty tid efter annan blefvo de stående och frustade, som om de derigenom velat förskaffa sig visshet om hvad för ovanliga gäster funnos före dem i skogen.

I spetsen för hjorden gick en väldig hane, hvilken tycktes förträffligt egnad till anförare. Han skred framåt med upphöjd snabel och vidt utbredda öron; plötsligt stannade han åter och sög med stor ifver in luft genom sin snabel, medan han vände sig från ena sidan till den andra med en rörlighet, som var högst förvånande hos ett så väldigt djur. Hans rastlösa öga iakttog hvarje träd och buske, och hans hotande hållning häntydde på, att han var beredd att mäta sig med hvarje fiende. Plötsligt måste han fått anledning till misstanke, ty han höjde snabeln och utstötte ett skarpt, gällt, trumpetlikt ljud, som sannolikt hördes på två mil. De öfriga medlemmarna af hjorden svarade på detta varningsrop med en djup, grymtande ton och stannade genast orörliga såsom gjutna i jern, hvarvid endast rörelsen af deras väldiga öron antydde deras oro. Denna vaksamma hållning varade i fulla två minuter, derpå lät anföraren å nyo höra en djup ton, och hela truppen skred åter framåt. Men de gingo endast sin säkra död till mötes, ty redan var den förste kommen inom skotthåll, och de skjutfärdiga bössorna rigtades på det kolossala djuret. Under ett ögonblick herskade djup tystnad, som afbröts endast af elefanternes tunga steg, derpå ljöd nästan

18

samtidigt den brakande knallen af flera tunga bössor. I ett nu hade scenen förändrats. Den i spetsen gående elefanten vacklade under en verklig hagelskur af bly; dock hade han ännu nog lifskraft i behåll för att med ett gällt skri storma fram mot det träd, bakom hvilket två af jägarne dolt sig. Trädet var stort och starkt, och jägarne trodde, att det skulle emotstå till och med en framrusande elefant, men det mägtiga djurets genom raseriet fördubblade styrka var så väldig, att det bröts af som en stickling, och endast med möda lyckades det jägarne att kasta sig undan, utan att nås af det fallande trädet eller söndertrampas af det rasande odjuret. Medan elefanten, blind af raseri, stormade vidare, erhöll han en ny salva ur den andra pipan af boernes bössor. Blödande ur många sår, fortsatte han en kort sträcka sitt ursinniga lopp, stannade derpå plötsligt, kastade snabeln i höjden, som om han derigenom velat förkunna sitt nederlag, och föll till marken, så att den dånade af fallet.

De öfriga elefanterne följde sin ledare, tills de genom blodlukten blefvo uppmärksamma på faran; då delade de sig åt båda sidor och bildade två grupper, men deras lopp var obeslutsamt, ty det felades dem anförare. Sedan jägarne på nytt laddat sina bössor, ilade de framåt för att afskära elefanterne från det täta snår, till hvilket de flydde. En af elefanterne, som af Hans och två af hans kamrater sårats i bogen, vände sig med ett gällt skri mot sina angripare. Buskarne och de små träden förmådde icke uppehålla det mägtiga djuret, och för oerfarne män hade det varit ett farligt och oangenämt läge. Men för Hans och hans följeslagare var det ingenting nytt att blifva angripen af en rasande sårad elefant, och i det de höllo sig tätt tillsammans, sprungo de till

19

ett glesare ställe i skogen, der flera jettelika träd stodo på ett glad. De ilade fram åt detta ställe skuldra vid skuldra, tills de kommit det ungefär sextio steg nära; men elefanten med sina jettesteg vann på dem och tycktes snart skola uppnå sina obetydliga fiender, hvilkas öde då varit afgjordt. Men en jägares hjelpkällor utsina aldrig, och medan nu elefanten stormade fram i rak linie, gaf Hans ett tecken, på hvilket sällskapet genast skilde sig åt, i det Hans böjde skarpt af åt höger, medan hans båda följeslagare vände sig åt venster och försvunno bakom några träd ur sin förföljares ögon. Elefanten, obeslutsam hvilken af sina fiender han skulle förfölja, eller icke märkande deras krigslist, fortsatte sitt raka lopp. Men han hade endast gjort några få steg, när skogen genljöd af bössornas knallande, och det af trenne kulor bakom ena örat träffade djuret störtade framstupa, i fallet afbrytande båda de stora huggtänderna. Tre andra svårt sårade elefanter hade undkommit, men då deras dödsstund slagit och de icke kunde undkomma jägarne, samlade sig nu jagtsällskapet för att stärka sig med en klunk bränvin och prata om jagtens tilldragelser. Derpå beslöt man att skaffa fram vagnarna och jaga resten af hjorden till häst, då trakten möjligtvis kunde vara ogynsam och det i sådant fall hade varit fruktlöst att till fots förfölja elefanterne.

Jagtgebitet var nu en gång alarmeradt genom skotten; jägarne hade alltså ingen orsak att längre dölja sig och spridde sig derföre för att sörja för en liten förfriskning i form af antilop- eller elgstek. Snart hade man nedlagt en fet elg, och en timme derefter var dess rygg förvandlad i en kostlig stek, som jägarne läto sig väl smaka. Kort före solnedgången uppnådde man vagnarna, der genast anordningar träffades att kunna spänna

20

för i dagbräckningen och bryta upp till den klara lilla floden och yppiga skogen, der man jagat elefanterne.

-- Så, -- sade Hans, -- nu ha vi godt vatten, bränsle och vildt i öfverflöd, så att vi icke behöfva göra oss några bekymmer med undantag af äta, dricka, sofva och skjuta. Jägaren lefver dock ett lyckligt lif, och hvem skulle icke vilja vara jägare! Tänken eder bara, Karl Zeitsmann har begifvit sig till Kapstaden och skrifver i någon sorts affär för att förtjena sina pengar. Vårt obundna lif kan likväl icke betalas med guld, och mig tyckes, att en enda dag på fria fältet uppväger ett helt år i en rökig, smutsig och ful stad. Ingenting går upp emot ett fritt lif, icke sannt, Bernhard? Och elefantjagten är det bästa af allt! God natt, Bernhard, sof väl, -- sade Hans, i det han kröp in i sin vagn, och obekymrad om sina kamraters snarkningar sof han godt och lugnt ända till kort före dagbräckningen.