| 20 |
Uppbrott till skådeplatsen för den föregående dagens jagt. -- Ett matabiliskt bakhåll. -- Kamp med matabili-krigarne. -- Siedenbergs mördande.
-- Bäst vore det att låta kaffrerne köra vagnarna till stället, der de döda elefanterne ligga, medan vi rida förut, -- sade Hans.
| 21 |
-- Anser du, att vi böra följa spåret, Victor, eller skola vi försöka att afskära vägen för djuren?
-- Jag tror, att vi göra bäst i att följa spåret, -- svarade Victor, -- hvad tycker du, Henrik?
-- Jag tycker, att vi böra upptaga spåret, der vi för sista gången sågo elefanterne; det är i alla händelser det säkraste.
Efter denna korta rådplägning steg sällskapet till häst för att fortsätta sin jagt. -- På vägen till den föregående dagens skådeplats visade sig endast mycket litet vildt, dock tillskrefvo jägarne denna omständighet den förskräckelse, som gårdagens gevärseld måst förorsaka i den stilla skogen. -- Solen hade emellertid gått upp och torkade den tunga daggen, som under natten betäckt marken. För dess brännande strålar delade sig dimman, och landskapet antog åter sin vanliga tropiska karakter.
Hans, som dragit fram sin kikare för att mönstra trakten, ropade plötsligt: -- Der står en af våra kaffrer vid elefanterne, huru har han hunnit dit före oss?
-- Det är kanske Nquane; han är mycket flink och har väl ridit förbi oss i dimman.
-- Nej, -- svarade Hans, -- Nquane liksom alla kaffrer, tycker icke om att gifva sig ut, förrän solen torkat och uppvärmt luften. Det är kanske en matabili.
-- Gör ingenting, -- sade en af boerne, -- låt oss rida vidare, vi få ju snart se, hvem det är.
När de närmade sig skogen, voro inga kaffrer att se, så att alla med undantag af Hans började blifva villrådige om, huruvida det, som de hållit för en menniska, icke möjligen varit endast en trädstump. Nu lemnade sällskapet öppna landet och red in i skogen, dock hade de knappt framträngt ett par hundra steg, förrän
| 22 |
I ett nu hade jägarne insett den enda vägen till räddning ur den dem hotande faran. De svängde hastigt om sina hästar, affyrade en tillintetgörande salva på de matabilier, som spärrade återvägen för dem, och sprängde in i den öppning, som deras kulor banat för dem. Deras angrepp kom så plötsligt och deras återtåg så hastigt, att jägarne inom fem minuter åter voro ute ur snåret utan att ha att beklaga några andra förluster än två af deras angripares spjut sårade hästar.
-- Folket hör till den gamle skurken Moslekazes band -- sade Hans, -- vi måste försöka locka ut dem ur skogen och icke skona en ende af dem, eljest taga de vagnarna och oxarne ifrån oss. Hafven i alle laddadt, karlar? -- frågade han derpå, ty ehuru en af de yngste i sällskapet, var han alltid sjelfskrifven till anförare.
-- Vi äro färdige, -- lydde kamraternes svar.
-- Här komma också matabilierne redan, lagen bara, att intet skott förfelar sitt mål.
Ett dussin skott smällde, och de fallande kropparna vittnade om kampens allvar.
Då matabilierne afsände två afdelningar för att kringgå jägarne, blef ett skyndsamt återtåg nödvändigt. Emellertid var hvarje jägare i stånd att under det häftigaste galopp ladda sin bössa, och sedan de dragit sig tillräckligt långt tillbaka för att undgå faran att blifva kringrände, gjorde boerne halt och affyrade på nytt sina dödsbringande vapen mot fienden.
| 23 |
När matabiliernes anförare märkte, att detta sätt att föra kampen lofvade föga utsigt till framgång, samlade han sitt folk och anträdde återtåget. Emellertid voro jägarne icke sinnade att skona fienden, utan följde honom i hälarna och nedsköto med dödlig säkerhet matabilierne, tills desse uppnått den tätare delen af skogen, der hästarne blefvo obrukbare och jägarne icke vågade att framtränga till fots mot en tiodubbelt starkare fiende. Efter ett kort krigsråd beslöto de derföre, att en afdelning skulle stanna qvar för att bevaka matabilierne, medan de andre så hastigt som möjligt skulle uppsöka vagnarna för att försvara dessa i händelse af ett angrepp. Denna senare uppgift var långt svårare att utföra än de lätta ryttaremanövrer, hvilka visat sig så framgångsrika vid de svarte krigarnes angrepp.
I de engelska koloniernas historia finnes det väl knappt en tilldragelse af större intresse, än utvandringen från Goda-hopps-uddens östra område af fem tusen själar, hvilka, missnöjda med den regering, under hvilken de lydde, drogo ut i vildmarken med hustrur och barn, egodelar och boskap, för att der, fjerran från det engelska herraväldet, grunda ett nytt hem. Denna egendomliga tilldragelse egde rum år 1836, omedelbart före tidpunkten för vår berättelses början.
Öfver en stor del af landet, som ligger ungefär under tjugusjette breddgraden, herskade då en höfding, vid namn Moslekaze, hvilkens stam kallades matabili. Till börden zulu hade Moslekaze förstått att grunda en ny stam af krigare, hvilken sedan någon tid lefde i fejd med griquastammen vid Oranjefloden, emedan denna försökt att bortföra de på boskap utomordentligt rike matabiliernes hjordar. Griquaerne, en afart af
| 24 |
Då Hans och hans sällskap trott, att den trakt, dit de gingo att jaga, vore allt för aflägsen från matabiliernes område för att blifva farlig, så hade de underlåtit att sända gesandter för att underrätta om den tillämnade jagten. Sannolikt hade de äfven förblifvit obemärkte af Moslekazes krigare, om icke en afdelning matabilier erhållit uppdrag att företaga en rekognoscering i trakten af Natal mot zuluerne, hvilka, efter hvad man berättade, voro i begrepp att träffa förberedelser till ett infall på matabiliernes område. På sitt återtåg hade nu desse krigare hört de hvite jägarnes skott och genast kommit på den tanken att tillegna sig deras eldvapen och medföra dem till höfdingen. I det de sorgfälligt dolde sig för boernes ögon, hade matabilierne upptäckt de dödade elefanterne och genast gissat, att jägarne dagen derpå skulle återkomma för att sätta sig i besittning af elfenbenet. Detta tillfälle ville de begagna till att lägga sig i bakhåll för de hvite och plötsligen omringa dem. Allt detta var sorgfälligt förberedt, men i följd af jägarnes djerfhet och beslutsamhet gick anslaget om intet. Emellertid voro matabilierne mycket farliga fiender, hvilka moget öfverlade, innan de handlade, och hade jägarne haft ett begrepp om deras förslagenhet, så skulle de varit mindre belåtne med kampens utgång än fallet var, sedan de tvungit sina angripare att draga sig undan i det skyddande snåret.
Af jägarne stannade fem man i närheten af snåret för att iakttaga fienden, medan Hans Stark, Victor och tre andre holländare återvände till vagnarna. Sedan de i traf tillryggalagt en sträcka af några mil, läto de sina hästar gå i skridt för att gifva djuren tid att pusta ut.
| 25 |
-- Detta kan blifva en dålig dag för Moslekaze, -- sade Victor, -- ty vid Oranjefloden äro vi honom betydligt öfverlägsne, och om vi skulle kunna rafsa ihop en skara män för att angripa honom, så besegra vi honom helt säkert. Dessutom har han för ögonblicket fullt upp att skaffa med zuluerne, som förr eller senare bestämdt komma att angripa honom.
-- Jag tror, -- sade en annan boer, -- att det icke skulle blifva svårt att få ihop en afdelning till att angripa matabilierne, ty då de ega så mycket boskap, kunde man gifva deltagarne utsigt till en god pris.
-- I dag voro de dock icke långt ifrån att göra kål på oss, -- sade Hans. -- Det var en lycka, att de icke angrepo oss i går natt vid vagnarna, vi hade då blifvit fullständigt öfverrumplade; men der kommer ju Nquane, som för resten tyckes ha fasligt brådtom.
Kaffern hade knappt igenkänt jägarne, förrän han med stor hast sprang emot dem, under det han gjorde allehanda tecken. När han hunnit fram till dem, ropade han:
-- Höfdingar, matabilierne ha öfverfallit vagnarna, dödat Cooper och Jack och bortfört alla oxar och hästar. O, det är mycket illa!
Utrop af vrede och öfverraskning följde på denna underrättelse, ty jägarne visste; att utan dragare var hela innehållet af deras vagnar värdelöst, då de hvarje ögonblick kunde blifva bortsläpade af Moslekazes krigare.
-- Huru många matabilier var det då? -- frågade Hans.
Kaffern öppnade och slöt händerna fem gånger för att på detta sätt antyda, att det varit ungefär femtio man.
| 26 |
-- Bara femtio! -- utropade Hans. -- Vi vilja genast efter dem; det måtte väl icke vara svårt att tillbakaslå femtio matabilier, det gör ju bara tio man på oss hvardera. Gå tillbaka till vagnarna, Nquane, vi skola snart återföra oxarne till dig.
Jägarne gåfvo sina hästar sporrarne och redo snabbt åt det håll, hvaråt röfrarne begifvit sig. Det dröjde icke länge, förrän Hans med tillhjelp af sin kikare upptäckt oxarne och deras bortförare, hvilka hade ungefär två mils försprång.
-- Ett präktigt öppet land, -- utropade Hans, -- liksom skapadt för en skärmytsling till häst! Nu skola vi snart visa de svarte, hvad vi äro i stånd till.
Matabilierne hade knappt märkt ryttarne, som närmade sig dem i lugnt, regelbundet tempo, förrän de lemnade två ibland sig qvar hos oxarne och under högt skrik skredo fram mot ryttarne i en lång upplöst linie. Emellertid voro boernes hästar så väl dresserade, att de svartes larm icke förmådde förskräcka dem, likaså kunde jägarne skjuta från ryggen af sina gångare, utan att desse rörde en lem. Derföre voro de fem väl beväpnade hvite vida farligare fiender, än matabilierne tycktes tro, ty hittills hade de endast haft tillfälle mäta sig med griquaer och hottentotter.
När holländarne höllo in sina hästar och lade geväret till ögat, stormade matabilierne fram under utstötande af hånande rop. Plötsligen smälde fem skott och fem svarte störtade dödligt träffade till marken. I ett nu hade jägarne svängt om sina hästar och undveko i sträckt galopp de framstormande fienderne och deras talrika spjut. Följande samma plan som på morgonen, laddade jägarne sina bössor och vände sig på nytt mot fienden, hvilken emellertid uppgifvit förföljelsen och
| 27 |
Nu först insågo matabilierne sina motståndares öfverlägsenhet, lemnade oxarne i sticket och flydde åt alla håll. Boerne förföljde dem en lång sträcka, tills ammunitionen började blifva knapp, då de återvände till oxarne, hvilka, obekymrade om den kamp, som försiggått om deras egande, under hela tiden lugnt fortfarit att beta. Djuren blefvo nu drifna tillbaka till vagnarna och snart derpå förspända, hvarpå de fem holländarne och kaffern körde spannen i motsatt rigtning mot matabililandet. Man hade funnit de båda hottentottske oxdrifvarne döda, men endast få saker voro borttagna från vagnarna, då bortsläpandet af ett större byte skulle hindrat röfrarne vid deras snabba flykt. De båda matabiliska afdelningarna hade handlat i öfverensstämmelse med hvarandra. Den ena skulle bevaka vagnarna för att släpa bort dem, så snart jägarne brutit upp till jagten, medan den andra afdelningen lagt sig i bakhåll i närheten af de döde elefanterne för att öfverrumpla jägarne vid deras inträdande i skogen. Båda planerna hade fullständigt misslyckats, och den enda fara, som jägarne ännu fruktade, var möjligheten att de besegrade matabilierne, antagande att vagnarna endast långsamt rörde sig framåt och dagligen kunde tillryggalägga högst tjugufem mil, skulle återkomma med en
| 28 |
Innan Hans lemnade lägerplatsen skref han några rader på en bit papper och häftade det vid en i marken nedstucken käpp, hvars fria ända pekade åt solen. På lappen hade Hans skrifvit en kort berättelse om dagens tilldragelser och rigtat käppen mot solen, på det kamraterne, hvilka, såsom han visste, snart skulle återkomma till lägret och följa vagnarna i spåren, derigenom måtte kunna beräkna timmen, då han brutit upp.
-- Det vore illa för oss, om floderna svällt upp, -- sade Hans till Victor, medan de redo bredvid hvarandra bakom den sista vagnen; -- en dags dröjsmål kan kosta oss hela vår egendom.
-- Och lifvet på köpet, -- menade Victor.
-- Åh, icke lifvet, så länge vi äro vaksamme, våra hästar förblifva vid lif och ammunitionen räcker. Vi kunna inlåta oss med huru många matabilier som helst, så länge de icke hafva eldvapen. Men från den dag de få bössor och krut kommer det att gå illa för oss jägare, ty de skulle då genom sitt stora antal blifva mycket farliga.
-- De engelske krämarne förse dem med gevär så fort de hinna, -- svarade Victor, -- och med dessa gevär kunna vi och våra barn en gång blifva dödade.
Sedan oxarne dragit i fulla två timmar, började de visa tecken till trötthet, och då ett omedelbart angrepp icke var sannolikt, gjorde man derföre halt och tillagade middagsmåltiden; men knappt hade elden lågat upp och kokningen börjat, förrän jägarne fingo fröjda sig åt den välkomna anblicken af sina kamrater. Två af desse redo på en häst, emedan ett af djuren dött i följd af det erhållna spjutsåret; då man emellertid hade
| 29 |
De nykomne berättade, att matabilierne dragit sig undan längre in i snåret och icke tycktes vara sinnade att på nytt mäta sig med sina hvita fiender. Hela sällskapet beklagade sig högt öfver matabiliernes trolöshet att anfalla dem, då man likväl lefde i fred med Moslekaze.
Jagtsällskapet kom öfverens om att utkräfva skyndsam hämd härför, så snart man till detta ändamål samlat tillräckliga stridskrafter.
Jägarne voro enstämmigt af den åsigten, att man icke finge förlora någon tid att så fort som möjligt komma från trakten, hvarföre oxarne åter förspändes och resan ofördröjligen fortsattes. Under de följande båda dagarna syntes ingen fiende till, och ehuru vildt träffades i öfverflöd, sköto jägarne endast, när de måste förse sig med föda, för att spara ammunitionen till ett nytt angrepp af vildarne.
Det var på morgonen den tredje dagen, när jägarne på afstånd märkte ett föremål, som såg ut som en sönderbruten vagn, dock syntes hvarken menniskor eller dragare i närheten. En sådan anblick midt i vildmarken väckte genast deras nyfikenhet, och i det den ena hälften stannade vid vagnarna, redo de öfrige fram till det nämda föremålet för att närmare undersöka det. När de nalkades, framträdde en man ur ett närbeläget busksnår och kom linkande emot dem, medan han gjorde allehanda tecken med händerna. Det var en hottentott, som blödde ur flera sår och tycktes vara halft förhungrad.
Sedan de försett honom med föda, meddelade han dem, att han körde den ena af en holländares tre
| 30 |
Hans Stark, hvilken, medan han lyssnade till hottentottens berättelse, uppmärksamt betraktat vagnen och de kringliggande spillrorna, frågade plötsligt efter holländarens namn.
-- Seidenberg! -- svarade hottentotten.
-- Seidenberg! -- utropade Hans, i det han hårdare fattade om sin bössa; -- och barnen voro med honom?
-- Ja, -- svarade hottentotten, -- barnen ha blifvit bortsläpade af matabilierne!
-- Kamrater, -- sade Hans, i det han vände sig till sina följeslagare, -- om två månader skulle Katrine Seidenberg blifvit min hustru. Jag svär, att jag skall befria henne ur matabiliernes händer eller sätta lifvet till. Hvilken af eder vill dela faran med mig.
-- Jag, -- svarade Victor.
-- Jag också, -- sade Henrik.
-- Och jag med, -- inföll en hvar af de öfrige. Det beslöts genast, att man skulle fortsätta resan, till dess vagnarna bragts i säkerhet, då jägarne med sina halft uthungrade hästar icke nu kunde tänka på att förfölja matabilierne, hvilka dessutom hade två dagars försprång. Mera folk och mer ammunition voro nödvändiga för att företaga en framgångsrik expedition mot Moslekaze och hans krigare. Den sårade hottentotten lades i en vagn och resan påskyndades, så att jägarne tre dagar derefter öfverskredo Nama-Hari-floden
| 31 |
Underrättelsen om angreppet på jägarne, om
Seidenbergs mördande och hans döttrars bortförande väckte
holländarnas vrede och hämdbegär i så hög grad, att de
alle förklarade sig beredde att gripa till vapen mot den
svarte höfdingen. Äfven glömdes icke den
omständigheten, att matabilierne egde oerhörda boskapshjordar,
hvilka naturligtvis måste blifva segrarnes egendom. Men
hvem som skulle blifva segrare, syntes knappt
tvifvelaktigt, när man föreställde sig de öfvade och stridsvane
boerne med sina refflade dubbelpipiga gevär mot de vilde
och illa beväpnade zuluerne!
