Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Spegel som Episk-Didaktisk skald och som Psalmförfattare - 11. Spegels ord "Til Poesiens rättsinnige Elskare". Några grunddrag af hans estetiska åskådning och dess tillämpning på den episka dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 Josef Helander.
hundradens ihärdighet arbetat på utbildandet af samma klassiska
ideal. Ett vältaligt vittnesbörd om hur allsidig beläsenhet en del
af det karolinska tidehvarfvets män ägde och huru mångfaldiga
inflytelser, som bidrogo att dana deras smak, lämnar det berömda
företalet till Guds Werk och Hwila af år 1685. Såväl antikens
som senrenässansens och barockens mest typiska alster omtalas
här som gamla bekanta, och författaren håller därjämte före, att
man till äfventyrs redan hunnit blifva »leedse wid at höra meer
om Telepho och Oreste, Cid och Tartuffe etc.» Öfvergångarna
mellan skilda åskådningar, äldre och yngre, voro fullkomligt flytande.
Måängläseriet gjorde smaken osäker, och totaluppfattningen är
ålderdomligare än detaljkunskaperna gifva vid handen.
Hänvisningarna till Malherbe, Corneille, Racine, Molière och andra, hvilkas
berömmelse hos oss nådde sin höjdpunkt under en senare
bildningsepok, beteckna ingen djupare blick för de franska
hofskaldernas utvecklade smaksinne och plastiska klarhet.
Pseudoklassicitetens sträfvan att i vitterheten framställa lärorika och uppbyggande
sanningar under värdig form och på ett vårdadt språk var ännu
den samma, som stod att läsa hos Opitz och Heynsius. Den
strömmande rikedomen af nya tankar upptogs i mycket osmält
form, och det är först vid betraktandet af de litteraturprodukter,
som grunda sig på dessa omfattande insikter, man rätt märker
skillnaden mellan det karolinska tidehvarfvet och en följande tid.
Vårt språk tillät lika litet som den nationella smaken något språng
i den organiska utvecklingen, och def är efter massor af stela
formöfningar och smaklösa försök, som det blef moget för en Dalins
snilleskapelse.
Detta arbete på smakens förfining och herravälde öfver formen
utfördes likväl med en ihärdighet och en kärlek till poesien, som
är värd allt erkännande. Nya metriska principer genomfördes, och
språket tvangs att böja sig i alla slags främmande versformer.
Det svenska storsinnet, skämtlusten och de veka känslorna letade
sig fram i prunkande alexandriner och konstrika ottave rime, i
klingdikter, madrigaler och silvæ, såväl som i fornnordiska och
antika former. Skaldekonsten var under denna tid ett gemensamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
