Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Spegel som Episk-Didaktisk skald och som Psalmförfattare - 11. Spegels ord "Til Poesiens rättsinnige Elskare". Några grunddrag af hans estetiska åskådning och dess tillämpning på den episka dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 Josef Helander.
Året / och Ungdom uti Menniskians Lefwerne. Men ingen wardt fordom
Dagar, hällen för Poët, med mindre han war utöfwad i all Philosophi
och Werldzlig Wijsheet kunnandes thensamma på ett Konstigt sätt och
med beqwäma Ord liufltigen utföra / och then som till thet Nampnet
rette
liga swarade / han wardt hållen i största Wärde och Anseende; Dy
hafwer Agamemnon, tå han reeste uthi Trojanska Kriget / alrahelst lämbnat
sin Dotter Clytemnestræ een Poët til Tuchtomestare / och Ægistheus kunde
ej öfwertala henne til någon Odygd förrän han listeliga hade samme Poet
ihiälslagit.
Spegel hade under sina studieresor kommit i väckande beröring
med den lifskraftiga renässansens hänförelse för konsten såsom
ägande sitt värde och sitt tillfyllestgörande ändamål i sig själf.
Äfven inom Sveriges landamären, särskildt hos Lucidor med hans
fribytaresinne, iakttog han det orädda häfdandet af en dylik
poesiens och den konstnärliga karaktärens själfständighetsrätt.
Hans egen lefvande entusiasm för all skönhetsskapande verksamhet
i ordets form går denna fria åskådning till mötes. Poesien synes
honom värd odelad uppskattning såsom ett gudaartadt
tungomål, ingifvet af en gudomlig ande. När romarne stående
lyssnade till Virgilii versar och ärade den fattige poeten nästan lika
högt som den mäktige kejsaren, var detta i Spegels ögon ett
tillbörligt erkännande åt sångens gudagåfva. Känslan för poesiens
estetiska betydelse fyller honom. Den är en konst med sin
säregna stil och sina egna verkningsmedel. Men hans begrepp om
dess väsende har ännu ej kristalliserat sig i så noggrant fixerade
former, att förskjutningarna i åskådning framträda som motsatser,
ty senrenässansen med dess formella och praktiskt skapande
intressen sporde mindre efter konstens väsende än efter reglerna för
dess utöfning. Och inom det väl genomtänkta samhällsideal, som
hyllades af Spegel, kyrkoläraren, Karl XI:s förtrogne med de starkt
utpräglade sociala instinkterna, fanns knappast tillräckligt utrymme
för en konst, som ännu höll på att arbeta sig fram, såvida denna
icke genom att tillgodose yttre ändamål och nyttiga syften trädde
i samhällets tjänst. Han åberopar därför som en hufvudsanning,
hvilken alla rättänkande människor måste hylla, Horatii välkända sats
Omne tulit punctum, qui miscuit utile dulci /
Lectorem delectando pariterque monendo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
