108 Såsom förhållandena i vårt land utvecklats har det social- demokratiska partiet, som skapats av de fackligt organise- rade arbetarne och därför bär prägeln av ett arbetarparti, blivit ett uttryck för den reformistiska fackföreningsrörel- sens politiska aktivitet. Detta har förresten understrukits av landsorganisationens kongress, då den år 1909 deklare- rade, att det socialdemokratiska arbetarpartiet är att betrakta som ”den naturliga och självskrivna bäraren av den svenska arbetarklassens politiska strävan”. Konsolideringen i yrkes- och industriförbund och förbun- dens sammanslutning i en landsorganisation har nödvändig- gjort ett centralistiskt system, innebärande att förbundens och landsorganisationens styrelser utrustats med långt gåen- de befogenheter. Huvudsyftet med konsolideringen var ur- sprungligen att skapa ekonomisk trygghet åt de lokala fackföreningarne med hänsyn till de strider med arbets- givarne, vari de kunde komma att invecklas under sina strävanden att förbättra medlemmarnes arbetsvillkor. I den mån arbetsgivarne började att samverka yrkes- och industri- vis för att försvåra dessa strävanden, befanns det nödvän- digt att på liknande sätt sörja för förbundens ekonomiska trygghet, och detta skedde genom att de sammanslötos i landsorganisationen. Ett rationellt organiserat understöds- väsende förutsatte givetvis en centraliserad förvaltning. Redan på så sätt uppstod behovet av vad man kallar centralism. Detta ökades i samma mån som organisations- väsendet utvecklades och den centraliserade arbetsgivarorga- nisationen gjorde sig påmint, när det gällde att ordna mel- lanhavandena mellan arbetsgivarne och arbetarne. Det vi- sade sig mer och mer att dessa mellanhavanden icke kunde ordnas inom de lokala fackföreningarnes mer eller mindre snävt avgränsade verksamhetsområden. De blevo hela yrkets, fackets eller industrins angelägenhet. Förbunden kunde följaktligen icke inskränka sina uppgifter till att gälla förmedligen av ekonomiskt understöd. De nödgades även