331 Då socialdemokratiska föreningen i Stockholm år 1889 inbjöd ”alla arbetarekorporationer, som erkände det social- demokratiska programmet” till en kongress, vilken skulle ha till uppgift att bilda ett socialdemokratiskt arbetareparti, visade det sig, att ett stort antal fackföreningar hörsammade inbjudan. Partiet bildades och grunden till detsamma kom huvudsakligen att bestå av fackföreningar. Konsolideringen av fackföreningarne i fackförbund hade vid denna tidpunkt tagit sin början endast inom några få yrken, och någon hela rörelsen representerande centralorga- nisation hade ännu icke åstadkommits. Partiets uppgift skulle naturligtvis vara att utöva politisk verksamhet, men det nödgades under sina första år även i stor omfattning ägna omtanke om fackföreningsverksamheten. Dess distrikts- styrelser deltogo sålunda icke blott i fackföreningsagita- tionen utan befattade sig därjämte med lönerörelser och strejker. År 1894 väcktes inför partikongressen ett förslag om att ”en facklig centralstyrelse” skulle bildas inom partiet. Detta förslag förkastades visserligen, men partiet fortsatte att sörja för fackföreningsrörelsens bästa och medverkade några år senare vid bildandet av den fackliga landsorganisa- tionen. 2. Landsorganisationen och partiet. Den intima frändskap, som på detta sätt hade uppstått mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet, gjorde det ofrånkomligt för landsorganisationen att redan vid starten avgiva en politisk deklaration. Att denna måste anknytas till det socialdemokratiska programmet var självklart. Bland dem, som deltogo i landsorganisationens konstituerande kongress, torde icke ha funnits någon, som önskade att föreningsbandet mellan partiet och fackföre- ningsrörelsen skulle avklippas, utan alla hyste säkerligen en varm önskan, att förbindelsen skulle ytterligare stärkas. Ute i fackföreningarne var nog också den uppfattningen förhär- skande, att deras medlemmar borde tillhöra partiet. Men