Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kaptenen svarade just ej på detta.
När Leonore Witt kom in till sig, röjde hon undan i
fönsterkarmen, slog upp fönstret, lade sig på armbågarna
och stirrade ut åt sjön.
Fjorden kom upp ända rätt under fönstret. När det
blåste västligt, piskade och stänkte vattnet på rutorna och
aflagrade tjocka klunsar af salt. Det var därför hon hyrt
den här kammaren, ehuru fiskarfolket själft bodde utanför
— och den var trång, så att det förslog. Men utsikten!
Hela fjorden med bryggor, sjöbodar, skutor och skärl
Där luktade starkt oljefärg, väggarna voro fullhängda af
studier och kläder, öfver dörren en sydväst och en
oljerock. Leonore brukade dem alltid, när hon gjorde
långseglatser. Hon var djärf och orädd på sjön, hela stranden
talade om hennes mod.
Ända inpå hösten hade hon hvar morgon i badkläder
hoppat från fönstret och summit långt ut i fjorden, därpå
gått in samma väg och lagt sig att sofva några timmar.
Men det var för starkt för Blekviks öfverklass med fru
Enkvist i spetsen — man fann det rent ut sagdt
oanständigt. Fröken Witt trodde nu visst, att hon kunde få göra
riktigt hur hon ville. Fast man råkade till att vara
bosatt på ett fiskläge, så var man dock folk, som förstod
lite. Sjömännen skrattade: det brukas af fint folk nere
på Frankrike och Spanien, sade de. Ja, det måtte vara,
men här var man Gud ske lof inte så lättfärdig, och det
var hvarken mer eller mindre än skandal.
Endast fiskame tyckte, att fröken Witt var ett trefiigt
fruntimmer. Hufve’ på skaft, hufve’ på skaft, sa’ far, där
hon bodde, och pekade knipslugt på pannan.
Men på allt detta tänkte hon inte, där hon låg i
vinterkylan och hörde på stormtjutet. Hon hyste storstadsbons
hela likgiltighet för småstadsfolkets meningar. Det gjorde
alldeles detsamma, hvad de sade.
... Hon hade för resten lagt märke till honom strax på
gatan, där hon stod i fönstret på gästis. Det var bara
onödigt att säga något till fru Enkvist.
Hon slöt ögonen. När han log så där — det veka
draget öfver munnen, lite skälmaktigt — åh, hvad det var likt!
Det gjorde ju till, att båda voro sjömän...
Leonore Witt hade fyllt trettio år. Innan hon blef
målarinna, hade hon dansat i Stockholm. Men som hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
