Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna splittringstaktik — en hvar till sitt kvarter — var helt
naturligt militäriskt fördärfbringande för Kommunen. Allt planmässigt motstånd,
i den mån ett sådant ännu varit möjligt, strandade redan på detta
hinder. De strategiskt afgörande punkterna blefvo lämnade åt slumpen att
försvara. Förgäfves begärde t. ex. Malon och Jadard förstärkningar till
Montmartre. Ingen svarade, en hvar slogs på sitt håll, och
grannkvarte-rens bataljoner stodo orörliga, medan versaillame krossade motståndet
närmast intill, och sakta men säkert utbredde sig öfver jättestaden.
Det gick sakta, med afsikt sakta, fastän ett raskt angrepp under den
första förvirringen skulle ha besparat Paris den sista uttänjda stridens
gräsligheter. Men Thiers och Mac Mahon ville det så.
Först på måndagen börjar Paris på allvar resa sig till försvar, ehuru
utan plan och sammanhang. Barrikader växa upp öfverallt, i allmänhet
låga och i hast uppkastade, men versaillame följa taktiken att om
möjligt söka kringgå dem. Man kämpar dock nu från hus till hus, från
gata till gata. Kvinnorna sy säckar och fylla dem med jord, till
bröstvärn mot kuloma, gossar arbeta med hacka och spade på
försvarsanstalter, unga flickor gripa till geväret och sabeln. Men versaillames
öfver-lägsna massor vältra sig dock oemotståndligt framåt, från väster mot
öster. De spara tills vidare det centrala Paris, som gör motstånd, men
sträcka sina fångstarmar allt längre utefter murarna.
Slaktandet under och efter striderna börjar redan antaga
fruktansvärda dimensioner. I Madelelne-kyrkan t. ex. nedgöras 300 federerade;
ingen enda slapp lefvande därifrån. »Trupperna göra få fångar»,
skrifva Versailles-tidningarna. I Parc Monceau på norra och i
Militärskolan på södra Seine-stranden börja redan ett slags krigsrätter att
tjänstgöra. Fångame delas, ytterst enkelt, i sådana som skjutas på stället och
sådana som sändas till Versailles. Men den förra gruppen är
ohyggligt talrik.
Men verklig massaker blef det dock först, när Montmartre på
tisdagen fallit, efter jämförelsevis svagt försvar. Dess bataljoner hade varit
i elden hela tiden, dess bästa män hade stupat; nu förmådde de ej mer.
Här måste t. o. m. kvinnor fylla luckorna; en kår på 25 kvinnor,
anförda af en ryska vid namn Dimitriev och Louise Michel, utmärker sig
särskildt. Men 20,000 man tränga in i dessa kvarter från alla sidor,
de enstaka försvarame nedgöras, och så begynte mördandet rundt
omkring.
Se här hur nuvarande franske marinministem Camille Pelletan i sin
bok om »Maj-veckan» sammanfattar truppernas framfart på Montmartre:
»Massaker i segerns ögonblick, döden på slump, strödda exekutioner,
folk på gatan misstänkta, slungade mot afrättningsmuren, husen
genomsökta, invånarne framplockade t. o. m. ur källrama, den ena truppen
följande på den andra med nya misstankar, angifvelser, hotelser och
häktningar för hvarje gång, fångkolonner son] få lämna lik efter sig —
det är taflan som träder fram.» Och han skildrar särskildt ohygglig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
