Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flöto från många håll. Denna kongress fastslog i detalj för lång tid
guesdistemas åskådning och taktik, och på grundvalen af dess beslut
fördes en kraftig agitation rundt om i landsorten, i synnerhet i norra
Frankrike. Men det dröjde till 1890 innan partiet kom sig för med en
ny kongress.
Possibilistema å sin sida höllo kongresser i Paris 1883, i Rennes
1884 och i Charleville 1887, men deras verksamhet och inflytande
koncentrerades allt mera på Paris. Man ålade partiets medlemmar att gå
in i sina fackföreningar. År 1882 valdes Joffrin in i municipalrådet, och
1887 valdes bland dettas 80 medlemmar 12 socialister med öfver 50,000
röster. Ett par år senare var man uppe på 16, bland hvilka 12
possi-bilister — Brousse själf, Joffrin, Lavy m. fl. — och 4 blanquister, bl. a.
Vaillant. Joffrin valdes flera gånger med radikales hjälp till vice ordf.
Trots att de franska kommunernas själfstyrelse är starkt kringskuren blef
possibilistemas praktiska och duktiga arbete i Paris’ kommun af icke
ringa betydelse. Särskildt gjorde de sitt bästa att stödja den fackliga
rörelsen och 1887 öppnades i Paris den första franska »arbetarbörsen»,
d. v. s. ett fackligt Folkets Hus med årligt bidrag af kommunen, med
möteslokaler, arbetsanvisningslokaler, en massa expeditionsrum för
fackföreningar, bibliotek o. s. v.
Den 21 mars 1884 hade omsider käjsardömets gamla föreningslag
blifvit ersatt af en annan, framlagd och genomdrifven af dåvarande
inrikesministern Waldeck-Rousseau. Först med denna lag blefvo slutligen
fackföreningarna rättsligen erkända i Frankrike — dock ännu alltjämt
med så många inskränkningar och förbehåll, att flertalet organiserade
betraktade hela lagen som en fälla och föredrog sina gamla »olagliga»
fackföreningar. Denna mening segrade också med stort flertal på den
första allmänna franska fackföreningskongressen, som hölls i Lyon
1886. Här skapades, på klasskampens grund, en »fackföreningarnas
na-tionalfederation», som i politiskt afseende äfven i sina följande
kongresser tills vidare väsentligen följde guesdistema — dessa skördade nu
frukten af sitt propaganda-arbete ut Öfver landet.
Samma år utbröt den stora strejken i Décazeville, som medförde
stormande scener i parlamentet och uppseendeväckande processer. En
ung radikal advokat och deputerad, som politiker utbildad i Clémenceaus
skola, gjorde sig här första gången mera allmänt känd: hans namn var
Alexandre Millerand. Kring honom bildade sig efter detta en
socialradikal riksdagsgrupp på ett 20-tal medlemmar med ett starkt socialistiskt
färgadt program: privatmonopolens förändring till stats- eller
kommunaldrift (en hufvudpunkt för possibilistema), produktionsmedlens gradvisa
socialisering, arfsrättens inskränkning, försäkringslagstiftning o. s. v.
Fastän partistridema fortgingo och försvagade de egentliga
arbetarpartierna trängde sålunda socialismens tankar segrande in i den gamla
bourgeois-radikala »yttersta venstem». De »socialistiskt-radikale», som
de kallade sig, vunno hastigt stort gehör. Och detta var utan tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
