Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kande på en skapare. Kant påvisade dock redan 1755 att om man
tänkte sig att alla kroppar i systemet en gång utgjort en stor roterande
nebulösa, så skulle man kunna förklara den nu bestående ordningen
genom utveckling efter allmänna naturlagar. Det var samma hypotes
som senare, oberoende af Kant, uppställdes af Laplace. Med denna
teori hade Kant fört in utvecklingsläran i förklaringen af världsystemets
byggnad.
Men Kants största gärning var hans undersökning af hela vår
kunskaps objektiva giltighet och begränsning.
Vår kunskap börjar, utvecklar han, med erfarenheten, och dess innehåll är
sinnesförnimmelserna, men dess form bestämmes af vårt mänskliga medvetande. Allt hvad vi förnimma,
uppfatta vi i rum eller tid; dessa äro alltså våra åskådningsformer. Men icke blott
åskådnings-förmågan, äfven tankeförmågan har sina former (Kant kallar dem »kategorier»), väsentligen
stor-hets- och orsaksförhållandena. Båda uttrycka vår fordran på kontinuerligt sammanhang och
samverka till att erfarenheten för oss kan utgöra en enhet. Kunskapens grundform är
sammanfattandet, »syntesen». Åskådningar och kategorier äro synteser af det i erfarenheten gifna. Men
behofvet att sammanfatta kräfver en afslutande enhet i vår kunskap; de begrepp som uttrycka
denna helhetsfordran kallar Kant »idéer»; sådana äro själ, världen, gud.
Kunna vi nu med dessa åskådnings- och tankeformer komma till en objektivt giltig
kunskap? Ja, svarar Kant, om allt vi erfara måste framträda i rummets och tidens form, måste
det också lyda dessas lagar, d. v. s. matematikens — men vi kunna ej säga mer än att dessa
gälla inom erfarenhetens område, blott för tingen sådana de synas oss enligt vår
åskådnings-förmågas sätt att funktionera, eller som Kant uttrycker det: blott för »fenomenen», icke för
»tingen i sig» (Ding an sich). På samma sätt: allt som inträder i erfarenheten, uppfatta vi
och tänka vi med vårt sammanfattande medvetande; men därför äga vi blott kunskap om
fenomen, tingen »i sig» komma vi icke åt. All vetenskap har blott fenomenen till objekt; hvad
tingen »i sig» äro, kan icke 1 närmare angifvas, då alla våra grundbegrepp blott äga objektiv
giltighet inom erfarenhetens och fenomenens värld. Men vi äga ju icke rätt att betrakta vårt
uppfattningssätt som det enda möjliga, däraf nödvändigheten att dock antaga ett »ting i sig»,
så att vi ej blanda bort våra kunskapsformer med tillvarons egen natur.
Nå än »idéerna», kunna v! veta något om dem? De fordra ju ett obetingadt afslutande
— men något sådant kan erfarenheten, som städse visar oss blott betingade och begränsade
fenomen, icke uppvisa. »Idéernas» objektiva giltighet kan därför icke bevisas. Och Kant visar
ytterligare hur den gamla idealismens lära om »själen» som en från kroppen skild substans helt
enkelt är ett felslut; man har gjort själfva medvetandets syntes till substans! Begreppet om den
oändliga världen bringar oss i ständiga motsägelser — hvarför? Jo, vi ha velat använda våra
begrepp utom fenomenens värld, där de gälla, på »tinget i sig». I »tinget i sig» finns ingen
motsägelse, ty allt som innehåller verklig motsägelse är omöjligt; det är vår tankes begränsning,
som vållar de skenbara motsägelserna. Och hvad gudsbegreppet angår är det berättigadt som
ideal, men det är oberättigadt att förväxla detta ideal med något som vetandet kan nå — och
så kritiserar Kant sönder de gängse bevisen för guds existens.
Allt detta är förvisso en idealistisk omvändning af den
materialistiska tron på den värld vi iakttaga såsom utan vidare objektivt existe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
