Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef det hans lott att i sina lågande »Tal till den tyska nationen» mana
sina låndsmän till kamp mot dessa samma bajonetter. Och så dog han
1814 midt i segerlarmet, utan hopp, utan illusioner, förutsägande med
skärande klarhet allt elände, som efter Waterloo bröt in öfver furstarnes
återeröfrade Tyskland.
Äfven Hegel hade då god känsel för hvad den europeiska reaktionens
seger betydde. Han hade en gång betecknat sin filosofi som förelöpare
till den tid, då det i Tyskland skulle gifvas ett fritt folk; efter fransmännens
utdrifvande förklarade han det nu vara tyskarnes naturliga kallelse att
•utan störande politiska kastningar vårda filosofins heliga eld. Som
professor i Berlin gick han till sitt arbete att tillämpa »systemet» på
rättsfilosofin. Världsutvecklingen måste ju på detta område bli rättens
själf-förverkligande i världen. Här lade han fram sin berömda sats: »Allt
som är verkligt är förnuftigt, och allt som är förnuftigt är verkligt.» Det
lät ju som en filosofi riktigt i makthafvames sinne, som ett godkännande
på förhand af enväldet, polisstaten, den administrativa rättskipningen,
censuren. Och när han lade till att staten var ett uttryck för det absoluta
förnuftet och den högsta rätt gent emot de enskilda, hvilkas högsta plikt
var att vara medlemmar i staten, så kunde man väl ej tänka sig en
bättre kunglig preussisk statsfilosofi!
Och dock — äfven bakom denna rättsfilosofi lurade dialektikens orm.
Redan de öppna angreppen i densamma mot traditionella rättsbegrepp
och mot hela den romantiska uppfattningen af staten borde röja för den,
som ville se djupare, att Hegel trots sitt sätt att uttrycka sig dock icke
var den man som tanklöst förhärligade allt bestående, och än mindre
ville veta af den återgång till medeltiden, som då var den litterära
romantikens lösen. Hvad menade han egentligen med »verklighet» ? Jo,
denna »framträder i sin utveckling som nödvändighet», d. v. s. hvad
utvecklingens ström frambringar är verkligt och förnuftigt, just därför att
det är nödvändigt; men om det upphör att vara nödvändigt — ja då
upphör både dess fömuftighet och dess verklighet. Låt oss taga till
exempel den peussiska staten. Denna är förnuftig, för så vidt som den
är nödvändig; men om den ändå förefaller oss dålig, men trots denna
dålighet fortfar att existera, så finner regeringens dålighet sitt berättigande
och sin förklaring i undersåtarnes motsvarande dålighet. Med andra ord:
samtidens preussare hade den regering, som de förtjänade. Men se p å
Frankrike: där hade monarkin blifvit det overkliga och oförnuftiga,
revolutionen däremot, om hvilken Hegel alltid talade med största beundran,
verklighet och förnuft. Och så går det: förr eller senare blir all
bestående verklighet en döende sådan, och i dess ställe träder en ny
lifs-kraftig verklighet. Satsen att allt verkligt är förnuftigt utvecklar sig
konsekvent efter Hegels egen dialektik till att allt som består blir ofelbart
värdt att gå under.
Hegel själf visste nog hur det var fatt och fruktade i början att
hans rättsfilosofi skulle bli förbjuden. Den preussiska staten kunde ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
