Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE 1 GOETHE
som ung. som gammal.
JOHANN WOLFGANG von GOETHE.
1749—1832.
Tysklands störste diktare.
Född i Frankfurt af förmögen och ansedd familj lefde han en sorglös barndom med tidigt
väckta intressen för konst och diktning. Vid 16 års ålder förälskade han sig i en landtlig
uppasserska (»Gretchen») och invecklades på grund häraf i obehagligheter hemma i Frankfurt.
Han reste till Leipzig och Strassburg och studerade juridik, skref vers och skådespel, odlade
sin ande genom umgänge med tidens bästa hufvuden och genom lefde en mängd mer eller
mindre ingripande kärlekshistorier. 1772 kom han tillbaka till Frankfurt som juris doktor,
men hade ingen lust att slå sig ned som advokat; i stället blef han med sitt skådespel »Götz
v. Berlichingen» nästan med ett slag det unga litterära Tysklands hufvudman. Nu följde en
tid af öfverströmmande rik produktion, ur hvilken må erinras om »Den unge Werthers
lidanden» (1774), skrifvet under intryck af en obesvarad förälskelse och som med sin
sentimentalitet och hjältens själfmord gaf uttryck åt en hel tidsstämning. 1775 inbjöds Goethe till
hof-vet i Weimar, där han snart var den ännu yngre furstens, Karl Augusts, förtrognaste vän och
allt i allo, minister och geheimeråd. Goethe begagnade sin ställning till att göra det lilla
furstehofvet i Weimar till ett centrum för tysk diktning och konst. År 1786 företog han en
första resa till Italien, där han »återfann sig själf» genom att nya vidder af naturens och
antikens skönhet Öppnades för hans syn. 1788 drog han sig tillbaka från ämbetsgöromål och
sållskapslif och lefde i Weimar med den unga Kristiane Vulpius, som han 1806 lät viga sig
vid. Nu skref han sina klassiska skådespel »Iphigenia» och »Tasso», en mängd epigrammer
och 1794, sedan han knutit ett nära vänskapsband med Schiller, »Wilhelm Meisters läroår»,
ballader m. m. Efter Schillers död 1805 skildes Goethes diktning allt skarpare från den
allmänna tidsströmningen; denna dref bort i romantikens dimmor, medan Goethe allt mer lade
vikt på antik utmäjsling och nog också fick med något af det aflägsnas kyla. Dessförinnan
utgaf han dock sitt mästerverk »Faust» (1806—08, andra delen 1831); 1809 följde den
uppseendeväckande romanen »Valfrändskap» och 1821 »Wilhelm Meisters vandringsår». — Goethe
är världslitteraturens universellaste geni sedan Shakspeare. Hans genialitet visade sig äfven
på vetenskapens fält, där han på grund af iakttagelser på växterna föregrep Lamarcks och
Darwins utvecklingslära; blommans alla delar äro förändrade blad. För estetiken har han
verkat frigörande genom att betona, att konstverket som sådant icke har med sedligheten att skaffa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
