Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Icke häller känna sig särskildt uppbyggd, trots all rökelse; den stödde
sig stolt på sina soldater och tyckte det vara totalt öfverflödigt att
där-utöfver få sitt existensberättigande bevisadt efter förnuftets lagar. Men
ämbetsmannaståndet kände sig tacksamt för den rikliga hyllning, som
kom detsamma till del, i all synnerhet då Hegels lärjungar af högern,
de som höllo på systemet och sköto undan dialektiken, utlade sin
mästares dunkla ord och för undersåtarne solklart bevisade, att den dåtida
preussiska staten var guds utvalda redskap på jorden. Så gick det till
att Hegels rättsfilosofi, trots sina ofvan angifna lurande fallgropar,
högtidligen upptogs i den preussiska statsreligionen — säkert ett af de mera
galghumoristiska bland världshistoriens många ironiska infall.
Hegel upplefde själf de första vårstormama, då de tankar bröto
fram, för hvilka hans dialektik hjälpt så redligt till att fostra tyska hjärnor.
Själf ville han icke kännas vid dem; han fördömde julirevolutionen i
Paris och betecknade det första engelska valreformförslaget som ett snitt
i den brittiska konstitutionens »ädla inälfvor». Då lämnade hans åhörare
honom i skaror och gingo till hans lärjunge af venstern Eduard Gans,
som föreläste sin mästares rättsfilosofi med framhäfvande af dess
revolutionära sida. Det var 1831. Man påstod i Berlin ’att den store
tänkaren dog af detta smärtsamma slag och icke af koleran.
Kort efter Hegel dog Goethe, omsider erkänd som den olympiske
guden i diktningens värld liksom Hegel var det i tankens. Vi ha redan
nämnt att han på sin ålderdom bröt igenom tidens individualistiska
betraktelsesätt och nådde fram till ett socialt. Redan i sitt berömda
ungdomsverk »Wilhelm Meister» hade Goethe flyktigt berört sådana sidor af
människolifvet; där finns bl. a. ett utkast till ett idealsamhälle i den nya
världen. Förra delen af »Faust», den allmänt kända och som konstverk
så ojämförligt högtstående, skildrar individens kamp mellan de
»tvänne själar (som) bo i detta bröst
och vilja skilda banor vandra.»
Faust är människoanden, som, bunden och hånad af sin allt för jordiska
natur (Mefistofeles), längtar och sträfvar uppåt och framåt. Men till
denna förra del skref Goethe på sin ålderdom en andra del, som
konstverk vida mindre helgjuten och frisk än den förra, men hvars
tankeinnehåll är i detta sammanhang för oss af stort intresse.
Faust irrar osäll omkring, med minne af Margareta i fängelset.
Men hennes stämma manar honom att icke tillspillogifva sin själ i dådlös
vånda. Han vill nu fresta gärningens värld, men deftförinnan genomgår
han ett inledande och stärkande skede i skönhetslifvet. Liksom Goethe
själf på sin tid, så flyr hans Faust från sin verklighet till antiken, där
han lefver vid Helenas sida ett lif, som är utvecklande, fast det kan
synas praktiskt värdelöst. Ty den som tagit skönheten på allvar, skall
taga plikten likaledes. Känslan för det sköna eggar, djupare sedt, till
arbete för det goda.
Socialdemokratiens århundrade. II. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
