Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men från denna förberedelse går så Faust, sedan han än en gång
afvisat Mefistofeles, som nu frestar med världslig storhet och makt, till
sitt slutliga arbete. Han har sin egen plan. Han bar sett hafvet vräka
ofruktbara böljor öfver ett sankt kustland. Dessa böljor skola utestängas
och den öde vidden göras till bördig mark för millioner. Han får af
käjsaren denna strandremsa till län. Med rastlös ifver föras de
vågbrytande dammama fram, och bakom dem följa betesland och bördiga
åkrar. En bygd har uppstått utanför feodalismens råmärken, och grund
har lagts till en högre samhällsordning.
Men det uppstår konflikter. Enskild rätt ställer sig mot allmän,
gamla vanor mot nydanande kraft. Hvem skall då vika? Hans stora plan
var ju bygd på att en vilja skall sättas igenom. Faust har fastnat i
den upplysta despotismens tanke och ser icke att den rör sig i cirkel.
Han vill göra människorna lyckliga mot deras vilja och glömmer att
mänskligheten är intet gagnad af landvinningar, om dessa blott vidga
området för andlig och lekamlig träldom.
Faust vill ha bort en gammal hydda, som står i vägen. Mefistofeles
utför det så, att dess gamla bebyggare innebrännas. Faust förbannar
illdådet, men det ’visar sig öfverallt att han ej kan öfvervaka sina redskap.
Det mäktar endast ett folk, som vet sin rätt. Envåldsmaktens sluträkning
blir alltså: den enda verksamma viljan gäckad, och alla de andra
träl-bundna. Frukten af hans lif är alltså ett stycke jord, på hvilket, nyss
uppståndet ur hafvet, mordbrandslågan redan härjat, och där samhällets
grundande börjat med en rättskränkning, samt ett folk, som, fostradt till
omyndighet, aldrig skall kunna värja sig emot ofriheten.
Sorgen gör den gamle blind, men för hans inre syn framträder
individualismens yttersta konsekvens: Är då icke en ädel mans
oegennyttiga sträfvan ett mål för sig? Följ din kallelse äfven utan hopp om
lycka! Du har då, trots allt, lefvat ett människan värdigt lif. Dock —
i denna tomhet stannar icke Goethes Faust. Den blinde gubben, som
kan intet öfvervaka, ser för första gången i och genom sin blindhet att
en allmän-vilja måste samverka med hans egen. »Som en blixt», skrifver
Viktor Rydberg i den utläggning vi här i hufvudsak följt, »uppgår för
honom betydelsen af det mänskliga samarbetet, af de många som lemmar
i en andlig lekamen, folkmedvetandet som grunden för det historiskt
varaktiga. Han ser att målet, som skall nås, är fullkomning för alla, som
förutsätter ett viljelif för alla. Detta är friheten. Där är vädjobanan, där
vinkar genom vådor och strider segerkransen.» Man läse:
%
»Millioner ger jag rum att bo och bygga
i sträfsam frihet, dock ej allt för trygga.
Hur bördigt grön den yngsta jorden
Där trifves människan, där frodas hjorden,
och tjällen stå de vallars kraft invid,
som vältrats upp af folkets djärfva id.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
