Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grepp. Med åkerbrukets uppkomst framträdde också äganderätt till
jorden. Detta var ett framsteg så länge det fanns jord i öfverflöd; men
när folkmängden växte, räckte det ej åt alla, och sedan dess har
egendomen blifvit ett ingrepp i samhällets naturliga ordning, något
kärleks-löst, brödramördande, förnedrande:
»I hvilken vrå af samhällsordningens gamla murkna byggnad vi än låta blicken tränga in,
öfverallt möler den brott och brister, hvilka ha sin orsak i bristande jämlikhet, och medlet att
hålla denna olikställighet vid makt är pängarna! Af denna olikstäliighet är själfviskheten född.
Allt blod och alla tårar, med hvilka folket hittills vattnat frihetens vissnande träd, ha varit
fåfänga, ty dess sjukdom ligger djupare än man hittills trott. Ända till dess rot må vi gräfva,
bröder, ty där gömmer sig egennyttans mask, där gnager den dold på det unga trädets lifsmärg
och kommer det att vissna.»
’Mitt och ditt’ är de fattigas fördärf, fortsätter Weitling. Egendomen
är en korsett, som mänskligheten tagit på sig som barn. Nu då den
har vuxit har denna jämställning blifvit ett bälte, som sårar den till blods.
Liksom insektlarven borrar sig in i frukten, så borra sig kapitalisternas
arfvingar in i de produktiva krafterna, som de förtära. Egendomen
skapade först herrar och slafvar, sedan lättingar — arftagare. Numera ha
vi fyra slags människor: de som utföra nyttigt arbete, de som utföra
onyttigt arbete, de som icke arbeta alls och de som utföra skadligt arbete.
Med andra ord: hederligt folk, apor, snyltdjur och brottslingar.
Efter Fouriers föredöme ser Weitling samhällets ursprung och
grundval i de mänskliga begären, af hvilka han känner tre slag: begäret efter
vetande, efter förvärf och efter njutning. Begären ha sina naturliga
gränser i förmågan att tillfredsställa dem. Orsaken till allt samhälleligt ondt
ligger ytterst i att harmonin mellan begären och möjligheten att
tillfredsställa dem rubbas. »Af friheten och harmonin mellan allas begär
och förmåga uppstår allt godt, af deras undertryckande till fördel för ett
fåtal allt ondt. 1 dessa få ord inneslutes det hela.»
Weitling underkänner ingalunda den politiska frihetens betydelse för
proletariatets ekonomiska frigörelse, han fordrar uttryckligen förenings-,
press- och valfrihet, men bäst det är faller han dock åter in i
tankegången att ingenting kan uträttas, så länge pänningesystemet består. Där
Fourier drömde om en räddande millionär, väntar Weitling en proletarisk
revolution. Det är ett stort framsteg, men efter hela sin tankegång väntar
han ännu hvälfningar icke af proletariatets växande makt, utan tvärtom
af dess växande elände. Af en arbetarklass, som af nöden drifvits till
förtviflan, hoppas han afgörandet, och han räknar t. o. m. på
förbrytarvärldens medverkan; han tvekar ej att anbefalla under vissa förhållanden
stöld som den fattiges sista vapen mot den rike. — Det bör tilläggas
att äfven hans varma anhängare skarpt protesterade mot dessa paradoxer.
Själfklart är Weitling från sina förutsättningar utopist däri att han
gör upp en fullfärdig plan för sitt nya kommunistiska samhälle, där den
naturliga jämvikten mellan begären och förmågan skall vara återställd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
