Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvari Hegelianismen bundit dem. De fördjupade sig i bizarra
spekulationer öfver människans natur, öfver pänningens väsen o. dyl.,
aflägs-nande sig i sina teoretiseringar allt mera från den verklighetens fasta
mark, som Marx och Engels samtidigt allt klarare fingo fotfäste på. Dessa
dröjde ej häller att göra bestämd front mot denna urvattning af
socialismens stora realiteter till filosofiska tankelekar. Men Hess kräfver dock
för sin person det erkännandet att han hela sitt lif förblef proletariatets
sak trogen och ännu på sin ålders dagar verksamt deltog i den
Lassal-leanska rörelsen, hvilken dock var så vida skild från hans ungdoms
spekulativa socialism.
En originellare och djupare ande än dessa var Kaspar Schmidt, en
fattig skollärare i Berlin, mest känd under sin pseudonym Max Stimer
författare till boken: »Den ende och hans egendom». Äfven en marxist
som Mehring erkänner utan omsvep att det icke är någon orätt mot Marx
och Engels att nämna denne föregångare till den filosofiska anarkismen
samtidigt med dem. Stimer vill draga ner Feuerbachs allmänt hållna
människoideal till jordens verklighet, han vill som på en gång filosof
och revolutionär ur detta få fram människan, som i själfhäfdelse — för
att begagna ett senare uttryckssätt — stryker af sig alla band, hvilka
de än må vara, som samvete, rätt, sed, lag, familj, stat eller samhälle
pålägga henne. Men denna »enda» och ensamma människa är i själfva
verket intet annat än en abstraktion; människan är samhällsdjur, måste
lefva i samhället och genom samhället, vid äfventyr att sjunka ned till
förvildning eller eremitslöhet. Icke häller Stimer kunde ju helt sluta
ögonen för denna påtagliga verklighet, utan sökte därför kringgå
svårigheterna genom en ny samhällsform, »egoist-föreningar>, fria
sammanslutningar, i hvilka hvarje ensamt och själfständigt jag träder in när det
passar honom och som han lämnar när han icke vill vara med längre. Klart
är dock att här döljer sig en inre motsägelse; hvarje sammanslutning
måste enligt sakens natur kräfva af sina medlemmar något offer af
personliga nycker för gemensamma syften, och därmed är »den ensamme»
äfven i en »egoist-förening» icke längre absolut fri och ensam.
Kaspar Schmidt miste sin anspråkslösa lärareplats, då han 1845 gaf
ut sin bok, och han lefde sedan i bitter nöd i Berlin tills han dog 1856.
Hans arbete vimlar af hvassa paradoxer, ofta anslående genom sin
revolutionära klang, men alltid med den abstrakta filosofens genomgående
ohistoriska blick på tingen.
Ni ropar på frihet, ni dårar, skrifver han. Tag makten, så kommer friheten af sig själf!
Den som har makt står öfver lagen. Men ni är ju »laglydigt» folk! Ni låter er skrämmas af
de andra, därför att ni ser vid deras sida rättens spöke. Ni vågar inte angripa det spöket, ni
smyger omkring för att vinna det öfver på er sida, ni friar till spökets gunst. En annan skulle
helt enkelt fråga: vill jag hvad min motståndare vill? Nej! låt då tusen djäflar eller gudar
kämpa för honom, jag går lika fullt emot honom!
Hvarför är eder egendom säker, frågar han de besittande. Jo, därför att vi icke taga den
För att vi beskydda den. Och hvad ger ni oss i stället? Sparkar och missaktning polis och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
