Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppställning erinrar om Comtes senare period. Härtill kom att han som
pommersk godsägare blott trädde i beröring med det mest efterblifna
jordbruksproletariatet, hvilket för honom måste ytterligare försvåra en riktig
syn på arbetarfrågan. Denna hans ställning förklarar äfven den
skenbara motsägelsen, att han i den allt häftigare kampen mellan arbetame
och industrikapitalet höjde sin stämma för — jordräntans bevarande.
Det var alls icke en bornerad klassegoism, men ärlig fruktan att en
enligt hans åskådning tills vidare oumbärlig samhällsfaktor skulle trängas
undan som ledde honom, socialisten, till ett sådant uppträdande?
* *
*
Ännu en viktig sida af 1840-talets socialistiskt färgade andliga
strömningar ha vi här att beröra: skaldernas insats.
Vi ha redan gjort bekantskap med några af 1840-talets nya diktare.
Med årtiondets fortgång ökades dessa stridsmäns antal, och allt högre
ljödo deras anfallssignaler.
Där var Karl Beck, en ungersk jude, som efter 1849 strödde
blommor för käjsaren, men nu slungade lidelsefyllda anklagelser mot huset
Rothschild och hotade alla tyranner med de frie männens dom. Där
var böhmaren Meissner, som ett halft sekel före Viktor Rydberg sjöng
om barnen i Grottekvarnen och vredgades på Messias för att han
före-gycklat människorna att barnen höra himmelriket till. Där var hans
landsman Moritz Hartmann, som fortsatte hussitemas traditioner och eldande
sjöng om Polens och Böhmens olycksöden. Och med profetisk aning
kände Lenau att han själf, liksom de »Albigenser» han förhärligade i en
dikt, stod vid tröskeln af en ny tid.
I Paris, därifrån Heine slungade sina pilar mot den tyska reaktionen,
hvässades dessa i ej ringa mån genom dagligt umgänge med Karl Marx.
Det är nog ingen tillfällighet att hans storartade »Tyskland, en
vintersaga» skrefs året 1844 under Marx’ Paris-vistelse. Skilda
världsåskådningar bröto sig i Heines ande och gåfvo hans poesi det underbara spel
af färg och form, som trots alla dissonanser dock alltid verkade till
harmonisk samklang. Helt glömde han aldrig romantikens blå blomma,
och hans aristokratiska radikalism öfvervann aldrig sin motvilja mot
kommunismen. Men »Vintersagan» är det friaste Heine diktat, mördande
i sin satir, äkta i sin patos; den är, som Mehring sagt, »sjungande
lågor, hvilka förtära en murken värld för att låta en ny världs fågel
Fe-nix stiga upp ur askan.»
Dikten börjar med att skildra hur Heine efter sin långa vistelse i
Paris gripes af hemlängtan. Han längtar efter den tyska tobaksröken,
efter hofråd och nattväktare, efter groft bröd och grofhet och blonda
prästdöttrar. En trist novemberdag kommer han till gränsen och blir
underlig till mods när han åter får höra sitt hemlands språk. En liten
positivhalerska sjöng »så vackert falskt» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:18:51 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hbsda/2/0097.html
