Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den samma Neva, som i går sitt slaflif under tystnad led,
med kraft, som hvarje hinder bröt, i dag sin kamp för frihet stred.
Emellan tunga block af is, framåt, med obetvingligt mod,
to g sjudande likt hjärteblod sin väg den vårligt starka flod,
de sista spåren af sin skam den slungade i dödens famn,
tills lugn och stor den sist flöt ut i hafvets evigt fria hamn.
I, som för folkets helga flod mot frihet resen våldets damm
snart liksom Neva bryter den sig utur fångenskapen fram,
all tyranniets vinterfrost dess lösta böljor kasta af,
och despotismens ispalats den reder i sitt djup en graf.
Än fröjdar er val frusen prakt, än eder falska ro består,
90m om på jorden aldrig förr det funnits värme, sol och vår.
Dock sen! I öster rodnar skyn, och ljumma fläktar flyga kring.
Om ispalatsets kalla torn det glindrar likt en tårering.
Det är ej tryggt på slipprig ban, det blir för vått för sidenskon.
Och dock, till egen ofärd, än I vågen hålla fast den tron,
att det som smält, er till behag skall frysa och bli is på nytt.
Han I då ännu sett en vår, som sig till vintermörker bytt?
I, herrar, gen på tingen akt! 1, herrar, lären er förstå:
Har det i isen knakat ren, förvisso brister den också.
Då heter det ännu en gång: framåt med obetvingligt mod
går sjudande likt hjärteblod sin våg den vårligt starka flod.
De sista spåren af sin skam den slungar uti dödens famn,
tills lugn och stor den flyter ut i hafvets evigt fria hamn.
Här finnes också den berömda dikten: >Nedifrån>. Skalden skildraren
Rhenångare, som har kungen och drottningen af Preussen ombord. Uppe
på däcket njuter sällskapet af den friska luften, det klara solljuset, de
vackra Rhen-landskapen som draga förbi. Men nere vid maskinen står
proletären som eldare:
»Hvad staten liknar detta skepp! Ljusfödd på däcket vandrar du
Men nedanför, i djupets natt, i arbetsrummets heta glöd
djupt nere, smider jag förglömd mitt ödes hjul vid flamman röd,
och ej blott mitt, men också ditt! Hvem höll maskinen här i gång,
om ej min näfve, grof och hård, lät skyffel gå och stämpelstång?
Du är långt mindre någon Zeus än jag, o kung, är en ti tan.
I all din prakt du stiger på en alltid sjudande vulkan!
Och din vulkan behärskar jag! Ett ryck, ett slag, och från min bur
omstörtar jag det stolta hus, på hvilket du är toppfigur».
11,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
