Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog nästan allt, både andligt och materiellt, från Tyskland. Oviljan mot
danskame som de där i kampen om Schleswig-Holstein företrädde
stagnationen mot revolutionen utsträckte han f. ö. till deras bundsförvandter,
Sverige och Norge. Det var ju student-skandinavismens entusiastiska,
men praktiskt ganska tomma tid bär uppe, och det kan ha ett visst
intresse äfven för oss svenskar att ett ögonblick suspendera vårt nationella
åskådningssätt och höra en utomståendes ord. »Skandinavismen»,
skrif-ver Neue Rheinische Zeitung, »består i hänförelse för den brutala,
smutsiga, sjöröfvande fornnordiska nationaliteten och för den djupa
innerlighet, som icke förmår kläda sina öfversvinneliga tankar och känslor i
ord, men väl i gärning, nämligen råhet mot fruntimmer, permanent
berusning samt ett bärsärkaraseri, som omväxlar med tårefylld
sentimentalitet». — Hur grundligt och hastigt en nations fysionomi kan
förändras framträder ju slående i ett dylikt felgrepp af en sådan iakttagare.
Hänförelsen för det fornnordiska blef här uppe af kort varaktighet,
och tidens stora sociala kamp har gifvit de skandinaviska folkens
intressen och utveckling helt andra och sundare linjer.
Af intresse är också att se hur Marx denna tid bedömde Englands
ställning. Den borgerliga liberalismen ser i England kort och godt
»frihetens härd och värn», den socialistiske skriftställaren fäster däremot
blicken vid att den engelska bourgeoisin redan under kampen mot
Napoleon varit förläggaren i stort för den gamla ordningens återställande
och sedan i eget land drifvit klassmotsatserna och folkutplundringen till
den skamlösaste höjd. England behärskar världsmarknaden; en
ekonomisk revolution, som lämnar England oberördt, blir alltså, menar han, en
storm i ett vattenglas. Men det gamla England kan blott störtas genom
ett världskrig,, som bringar arbetarklassen, chartisterna, till makten i
England — »först från den stunden går den sociala revolutionen öfver från
utopi till verklighet». — Vid årsskiftet till 1849 uttryckte också Marx i
klara ord sina förhoppningar att det nya året skulle bringa en ny
resning af det franska proletariatet och ett världskrig, som kunde föra
ar-betame till makten i England. Det var illusioner — tiden var alls icke
färdig att rida så fort. Men ser man på det halfva sekel som gått sedan
dess, står icke nu den franska arbetarklassen, ej genom resning, men
genom samhällets fortgående demokratisering, på ganska nära räckhåll
till att öfvertaga den politiska ledningen? Och ha icke samtidigt i
England chartismens arftagare också ryckt fram till en förut oanad,
omdanande makt? Är det då för djärft att hoppas, att västra Europas båda
stora demokratier skola kunna, stödjande hvarandra, omsider blifva den
härd för politisk och social världsfrigörelse, som Marx 1848 drömde dem
kunna nå fram till i en enda revolutionär ansats?
Hur illa till mods den preussiska reaktionen var öfver
revolutionshärden i Köln framgick klart af dess hopande af trupper i dessa trakter;
den ryska gränsen blottades hänsynslöst, men en tredjedel af Preussens
armé sammandrogs i Rhenprovinsen. Marx varnade inför denna situa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
